Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin ställning? Åfven om de sålde sina aktier, hur skulle de hädanefter
kunna existera på dessa 18,000 francs, den sista spillran efter
skeppsbrottet? De stodo nu inför en nödvändighet, hvilken grefvinnan icke
ännu hade velat beslutsamt underkasta sig, nämligen att flytta ur
huset, öfverlåta det till inteckningshafvarna, då det ju blef omöjligt att
betala räntorna, utan att vänta på, att det gick till auktion, och genast
dra sig tillbaka till någon liten lägenhet för att lefva där ett knappt och
inskränkt lif, tills den sista brödbiten var uppäten. Men om grefvinnan
kämpade emot, så var det, emedan det gällde att rycka upp hela hennes
väsen ur den jordmån, hvari hon var fast rotad, det var ju att göra ett
slut på hvad hon alltid hade trott vara själfva tillvaron, det var
omintetgörandet af hela rasens traditioner, som hon i heroisk ståndaktighet
under åratal sökt att med sina darrande händer upprätthålla.
Medlemmar af släkten de Beauvilliers i en hyrd bostad, icke längre under
förfäd-rens tak, boende hos andra i skeppsbrutnas öppet erkända fattigdom —
vore icke det att dö af skam öfver? Hon stred alltjämt emot.
En morgon såg fru Caroline dessa damer tvätta sitt linne i det lilla
skjulet borta i trädgården. Den gamla köksan, som var nästan
orkeslös, var dem icke mera till synnerlig nytta. Under den senaste kalla
tiden hade hon behöft deras vård och skötsel, och på samma sätt var det
med hennes man, som var på samma gång portvakt, kusk och betjänt;
han hade mycket svårt att kunna sopa huset och att hålla på
fötter den gamla hästen, som snubblade och var utsliten liksom han
själf. Därför hade också dessa fruntimmer beslutsamt själfva tagit
hand om husets sysslor: dottern gick ibland ifrån sina akvareller för att
laga till de magra soppor, af hvilka dessa fyra personer knappt lifnärde
sig, och modern dammade, lagade kläder och skodon; i sin ytterliga
sparsamhet trodde hon, att fjädervippan, nålarna och tråden nöttes
mindre, när hon själf använde dem. Men om en visit öfverraskadedem,
sprungo de båda två, kastade af sig förklädet, tvättade sig i största hast
och trädde så in såsom husets damer med hvita, lättjefulla händer.
Deras framträdande ute på gatan hade inte alls förändrats, äran var bevarad:
vagnen var alltid korrekt förspänd, när den förde grefvinnan och
hennes dotter ut på deras åkturer, till middagarna hvar fjortonde dag
samlades alltjämt under vintern samma gäster, och det knappades icke in
på en rätt på bordet eller på ett enda ljus i ljuskronan. Man måste
kunna se ut öfver trädgården som fru Caroline för att veta, med hvilka
förfärliga svältdagar de sedan måste betala denna ståt och detta
lögnaktiga sken af en rikedom, hvaraf det inte mera fanns något kvar. När
hon såg dem i detta fuktiga hål, som var inklämdt mellan grannhusen,
djupt melankoliska promenera omkring under de mossbelupna skeletten
af de hundraåriga träden, då intogs hon af oändligt medlidande, och
hon drog sig tillbaka från fönstret med hjärtat sönderslitet af
samvetsförebråelser, liksom om hon hade känt sig som Saccards medskyldiga i
detta elände.
En annan förmiddag fick fru Caroline röna en mera direkt
bedröf-velse, som var ännu mera pinsam. Man sade henne, att Dejoie ville tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
