Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lon kunde bevittna scenen utan att själf bli sedd. Det var ett mycket
ljust rum, denna sjuksal i hvitt, med hvita väggar och fyra sängar
med hvita omhängen. I den första sängen till vänster kände fru
Caroline mycket väl igen Madeleine, den liUa flickan, hvilken redan
var på Arbetshemmet, den dag, då Victor fördes dit, och hvilken som
konvalescent undfägnades med brödskifvor med marmelad. Men
tidt och ofta blef hon sjuk igen, förhärjad af den alkoholism, som låg
i hennes familj, och så blodfattig, att hon med sina stora, lillgamla
ögon såg så spröd och genomskinlig ut som en helgonbild på ett
kyrkfönster. Hon var 13 år och stod nu ensam i världen, sedan hennes
mor en kväll i fyllan och villan hade dött genom en spark i
under-lifvet, hvilken en karl hade gifvit henne, då han inte ville betala henne
de sex sous, hvarom de hade kommit öfverens. Knäböjande i sin säng
i sitt långa, hvita linne och med de ljusa lockarna fallande ned öfver
axlarna, höll hon nu på att lära de tre små flickorna i de tre andra
sängarna en bön.
»Knäpp ihop händerna så här och be nu riktigt vackert...»
De tre små flickorna i sängarna hade också lagt sig på knä på
sina lakan. Två voro åtta å tio år, den tredje var icke fem. I sina
långa, hvita linnen, med de små späda händerna hopknäppta samt
med allvar och hänförelse i anletsdragen, sågo de ut som små änglar.
»Säg nu efter, hvad jag säger. Hör noga på: Gode Gud, låt herr
Saccard bli belönad för sin godhet, må han få lefva länge och vara
lycklig.»
Och de fyra andra små flickorna upprepade med änglaröster och
barndomens älskliga joller, som uttryckte deras väsens renhet och
tillitsfullhet:
»Gode Gud, låt herr Saccard bli belönad för sin godhet, må han
få lefva länge och vara lycklig.»
Med en häftig rörelse höll fru Caroline på att gå in i rummet och
tysta ned barnen samt förbjuda dem, hvad som för hennes öron lät
som en grym, ja, en gudsförsmädande lek. Nej, nej, Saccard hade
ingen rätt till kärlek, det var att ohelga barndomen, att de bådo för
hans lycka. Men hon hejdade sig, och en häftig rysning genomilade
henne. Tårar stego henne i ögonen. Hade Saccard inte varit god
emot dem — han som nästan var upphofvet till denna anstalt, han,
som hvarenda månad hade skickat dem leksaker? En djup oro
fattade henne; hon fann ju också här ett bevis därpå, att det icke existerar
någon felaktig människa, som icke har gjort mycket godt trots allt
det onda, han har kunnat göra.
Hennes droska förde henne sedan till boulevard du Palais, där
hon steg ur utanför fängelset. I dag fann hon sin bror nedstämd.
De första veckorna, han satt i fängelse, hade han icke kunnat tro på
någon farlig anklagelse emot honom. Hans försvar föreföll honom
så enkelt: mot sin vilja hade han blifvit vald till ordförande; han stod
utanför alla finansiella åtgöranden, då han nästan alltid var
frånvarande från Paris och icke kunde utöfva någon kontroll. Men
samtalen med hans advokat och fruktlösheten af alla fru Carolines åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
