Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärder hade slutligen lärt honom inse det förfärliga ansvar, som hvilade
på honom. Han var solidarisk i hvarje den minsta olaglighet: han
blef Saccards vanärade medbrottsling. Hans enkla, fromma tro
förlänade honom emellertid en resignation och ett själslugn, som
förvånade hans syster. Det enda, som ibland bedröfvade honom, var
det olycksaliga hindret för hans stora arbeten. Hvem skulle
återupptaga hans verk? Hvem skulle fullfölja Orientens så lyckligt
påbörjade återuppväckelse? Hvem skulle där bygga järnvägsnätet,
hvem skulle gjuta nytt blod i den gamla världens ådror? Det var
fortfarande hans tro, som han också uttalade, att detta verk icke
kunde dö; det endast smärtade honom, att han icke var den, som
himmelen hade utkorat till att utföra det. Och om han nu i dag synte»
nedstämd, berodde detta helt enkelt därpå, att han såsom en
oskyldigt anklagad, hvilken i människornas ögon skulle g 11a för en
brottsling, kände, att han, då han kommit ut ur fängelset, icke mera skulle
befinnas ha tillräckligt obefläckade händer för att återtaga det stora
värfvet.
Han hörde tankspridd, hur hans syster förklarade för honom,
att opinionen inom pressen tycktes bli litet mera gynnsam mot
honom. Men så, liksom uppvaknad ur en dröm, sade han till henne
utan någon öfvergång:
»Hvarför vill du inte träffa honom?»
Hon ryckte till, ty hon förstod mycket väl, att han menade
Sac-card. Med en rörelse på hufvudet sade hon nej och ännu en gång
nej. Då sade han beslutsamt, fast besvärad och med mycket sakta
röst:
»Efter hvad han varit för dig, kan du icke neka att göra det; du
bör gå till honom.»
O Gud, han visste således! Brännande rodnad täckte hennes
kinder; hon kastade sig i hans armar för att dölja sitt ansikte och
stammande frågade hon, hvem som hade kunnat säga honom det, hur han
kunde veta detta, som hon trodde, att ingen kände till, allra minst han.
»Min stackars Caroline, det är länge sedan jag fick veta det. ..
Anonyma bref från elaka människor, som afundades oss . . . Jag har
aldrig talat med dig därom ... du rår dig ju själf, och vi ha ju olika
åsikter ... Jag vet, att du är den snällaste kvinna på jorden. Gå nu och
besök honom.»
Och med sitt forna leende tog han gladt den lilla buketten, som
hon hade stuckit in bakom krucifixet, och gaf henne den tillbaka, i
det han tilläde:
»Se här! Tag med den här till honom och säg honom, att jag
inte heller längre är ond på honom.»
Caroline kunde icke längre stå emot; hennes brors ömhet, så full
af medkänsla och öfverseende, hade väckt nya tankar hos henne, och
hon erfor på samma gång en djup blygsel och en ljuflig lättnad. Hon
hade dessutom alltsedan i förmiddags haft en oklar känsla af, att hon
måste träffa Saccard. Hur skulle hon kunna underlåta att meddela
honom Victors rymning och den ohyggliga händelse, som ännu fyllde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
