Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jade han genast att tala om rättegången och att förklara, hur han skulle
försvara sig, liksom om han hade haft behof af att rentvå sig inför
henne. Han kom med omständliga, ifriga förklaringar: han hade
gjort precis detsamma, som hvarje annan bankchef, endast i större
skala och med större energi. Hade man varit i ringaste mån logisk,
skulle inte en enda chef för Paris5 mest solida bankfirmor kunnat undgå
att dela hans cell. Man gjorde honom till syndabock för allas
olagligheter. Och hvilket besynnerligt sätt att bedöma ansvarigheten!
Hvarför åtalade man icke också styrelsen i öfrigt, en Daigremont,
en Huret, en Bohain, hvilka utom sina 50,000 francs i arfvode för sin
närvaro vid sammanträdena också hade lyft tio procent af vinsten och varit
med om alla finansoperationer? Det var alldeles tydligt, att denna
rättegång skulle bli en kolossal orättvisa; Buschs angif velse för
bedrägeri hade man måst afvisa såsom hvilande på obestyrkta
uppgifter; och den sakkunniges rapport om bokföringen, afgifven efter
en första undersökning af böckerna, hade erkänts vara full af fel.
Men hvarför hade då banken försatts i konkurs på grund af dessa båda
aktstycken, då icke en sou af deponerade medel hade försnillats, och
alla insättare skulle återfå sina medel? Ruinera aktieägarna — var
det endast det man ville? I sådant fall hade man lyckats, katastrofen
förvärrades och antog allt större omfång. Men därtill var icke han
skulden, utan myndigheterna, öfverheten, alla de, som
hadesamman-svurit sig för att tillintetgöra, krossa Universalbanken.
»Åh, de uslingarna, om de bara hade låtit mig vara fri, så skulle
ni ha fått se — ja, ni skulle ha fått se!»
Förundrad öfver hans naivitet, som närmade sig till det sublima,
såg fru Caroline på honom. Hon kom ihåg hans forna teorier om
nödvändigheten af att spekulera vid alla stora företag: spekulationen är
den gödning, som erfordras, för att framgången skall spira upp. Var
det då icke han, som utan alla skrupler hade med egna händer
vansinnigt eldat på den väldiga maskinen, tills den sprang i bitar och spred
fördärf bland alla rundt omkring? Hade han icke kallat fram denna
vansinnigt, fånigt uppjagade kurs af 3,000 francs? Ett bolag med ett
kapital på 150 miljoner, hvars 300,000 aktier, noterade till 3,000 francs
stycket, representerande 900 miljoner — kunde detta försvaras? Låg
det icke en förfärlig fara i utdelandet af den väldiga dividend, som
ett sådant belopp kräfde efter en räntefot af blott fem procent?
Men han hade stigit upp, han gick fram och tillbaka i det trånga
rummet som ett lejon, instängdt i en bur.
»Åh, de uslingarna, de visste nog, hvad de gjorde, när de stängde
in mig här... Jag var ju nära att segra, att krossa dem allasamman!»
Hon gjorde en åtbörd af tvifvel och motsägelse.
»Hvad säger ni — segra? Ni hade ju inte en sou, ni var ju en
slagen man.
»Ja, det är klart», svarade han bittert, »jag var en slagen man,
därför är jag en kanalje... Heder och ära, det är intet annat än
framgången. Låter man besegra sig, så är man en idiot och en bof .. *
Men om jag hade lyckats — tänk er det fallet. Om jag hade besegrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
