Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af att öfverlämna sig däråt, fullständigt uppgående i sin svikna
moders-känsla, i sitt oändliga beliof af ömhet, som hade förmått henne att
älska honom utan att högakta honom.
»Det är förbi», upprepade hon flera gånger, under det att hon
fortfarande slöt hans händer i sina. »Kan ni icke nu lugna er och
hvila er?»
Och när han lyfte sig upp för att trycka läpparna på hennes hvita
hår, hvilket i rika bucklor som hos en ung flicka föll ned öfver hennes
tinningar, höll hon honom tillbaka och med mycket bestämd, men
också djupt sorgsen ton tilläde hon, i det hon i hvarje ord inlade
en synnerlig betydelse:
»Nej, nej, det är förbi, förbi för alltid!. . . Men jag är glad öfver
att ha träffat er en sista gång, så att det icke må finnas någon
bitterhet kvar oss emellan... Farväl!»
När hon gick, såg hon honom stå vid bordet, djup rörd af afskedet,
men redan helt mekaniskt ordnande papperen, som han i sin ifver
hade blandat om hvarandra. Och den lilla bukettens blommor hade
fallit sönder mellan pappersarken; han skakade dessa ett och ett
samt strök med fingrarna bort blombladen.
Först tre månader därefter, i medio af december, kom målet
rörande Universalbanken före vid domstolen. Det behandlades
under fem sessioner, och publiken visade mycket stort intresse. Alla
trodde emellertid, att domen var fälld på förhand. Och fastän
Ha-melin alldeles tydligt hade handlat i god tro, trots Saccards modiga
hållning under rättegången och hans gendrifvande af anklagelsen,
trots de präktiga och kraftiga, försvartalen dömdes verkligen de båda
anklagade till fem års fängelse och 3,000 francs’ böter. Men såsom tills
vidare frigifna mot borgen en månad före rättegångens början, kunde de,
enär de voro på fri fot, vädja till högre rätt och lämna Frankrike inom
tjugufyra timmar. Det var Rougon, som hade yrkat på, att knuten
skulle lösas på det sättet, då han inte ville utsätta sig för det obehaget,
att ha en bror, som var straffånge. Polisen öfvervakade själf Saccards
afresa, när han gaf sig i väg till Belgien med ett nattåg. Samma dag
hade Hamelin rest till Rom.
Och åter förflöto tre månader; man var i de första dagarna af
april och fru Caroline befann sig ännu i Paris, där ordnandet af
intrasslade affärer hade kvarhållit henne. Hon bebodde fortfarande sin
lilla våning i hotel d’Orviedo, hvars försäljning nu annonserades på stora
anslag. Men nu hade hon ändtligen redt ut de sista svårigheterna
och kunde resa, visserligen utan en sou i fickan, men också utan att
lämna någon skuld efter sig, och följande dag ämnade hon lämna Paris
för att fara till Rom och träffa sin bror, som hade haft den turen*
att där få en anspråkslös plats som ingeniör. Han hade skrifvit till
henne, att lektioner väntade på henne. Det var allt, hvad de till en
början hade att existera på.
När hon steg upp om morgonen denna sista dag, som hon skulle
tillbringa i Paris, kom det öfver henne en önskan att, innan hon
lämnade Paris, söka få några underrättelser om Victor. Alla efterspa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
