Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nell. Han talade och talade utan uppehåll under denna underliga
hjärnöfverretning, som stundom inträffar hos lungsiktiga kort före
döden. Han yrade, men hade mellanstunder af ofantlig tankereda,
och i hans aftärda, af det långa, lockiga håret inramade ansiktet
stirrade de öfvermåttan utspärrade ögonen ut i den tomma rymden.
När fru Caroline kom in, tycktes han känna igen henne, fast de
aldrig hade träffats.
»Åh, är det ni, min fru.’. . Jag hade sett er och ropade på er,
allt hvad jag förmådde.. . Kom hit, kom närmare, så att jag kan få
tala sakta med er...»
Hon kände en liten rysning af fruktan, men gick fram och satte
sig på en stol alldeles invid sängen.
»Jag har inte förut vetat det, men nu vet jag det. Min bror gör
affärer i papper, och jag har hört människor gråta därute på hans
kontor. . . Min bror! åh, det var, som om ett glödande järn hade gått
igenom mitt hjärta. Ja, det är detta, jag känner i bröstet, det är
detta, som alltid bränner därinne, ty det är ohyggligt med dessa
pengar och de stackars fattiga människorna, som få lida... Snart, när
jag är död, skall min bror sälja också mina papper, men det vill jag
inte, jag vill det inte!»
Småningom höjde han bönfallande rösten:
»Ack, de ligga där på bordet. Ge mig dem, så skola vi bunta
ihop dem, och ni skall ta dem med er härifrån, ta med er
alltsammans ,. . Åh, jag ropade på er, jag väntade på er! Förstör man mina
papper, då äro hela mitt lifs studier och arbete tillintetgjorda!»
Och när hon tvekade att ge honom, hvad han bad om, knäppte
han ihop händerna.
»Af barmhärtighet, låt mig, innan jag dör, öfvertyga mig om,
att de finnas där allesammans. . . Min bror är inte inne, så han kan
inte säga, att jag tar lifvet af mig. . . åh, jag besvär er. . .»
Gripen af innerligheten i hans bön, gaf hon efter.
»Ni inser, att det är orätt gjordt af mig, ty er bror säger ju, att
det skadar er.»
»Skadar mig? Nej, visst inte . . . Och i alla fall, hvad gör det? . . .
Omsider, efter så många genomvakade nätter, har jag lyckats att
uppbygga detta framtidens samhälle. Allt är där förutsedt och
be-stämdt, där finnas rättvisa och lycka i den högsta möjliga måtto. Ack,
hvad det grämer mig, att jag inte har fått tid, att själf ge ut mitt arbete
med de nödvändiga förklaringarna! Men se här äro mina
anteckningar, fullständiga och ordnade. Och ni vill ju ta dem i ert förvar — inte
sant? — för att en dag någon annan må ge dem bokform och sprida
dem öfver hela världen ...»
Med sina långa, svaga händer hade han tagit papperen och
bläddrade kärleksfullt i dem, och en glöd tändes i hans stora, redan
omtöcknade ögon. Han talade mycket hastigt, med entonig och matt stämma;
det var som tickandet i ett ur, som lodet drager ned för fort, det var
surret af hjärnmaskineriet, som arbetade utan uppehåll, strax innan
det skulle stanna i döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
