Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, denna rättvisans och lyckans stad, hur tydligt jag ser,
hur han växer upp. Alla arbeta — det är ett personligt arbete, på
samma gång obligatoriskt och fritt. Nationen är en ofantlig
kooperativ förening, redskap och verktyg äro allas egendom, produkterna
samlas i stora, allmänna centraldepoter. När man har utfört så och
så mycket nyttigt arbete, så har man rätt till så och så stor andel i den
sociala konsumtionen. Det är arbetstiden, som är det för alla lika
måttet, det existerar endast byteshandel. Det existerar inga andra
af bränningar än skatten för barnens uppfostran och de gamlas
underhåll samt för anskaffande af verktyg. Det finns icke mera några
pengar, därför icke heller någon spekulation, icke stöld eller bedrägeri.
Det finns icke mera hvarken lyx eller elände. .. Tack vare det stora
antalet af nya armar och framför allt tack vare maskinerna skall man
icke arbeta mera än fyra timmar, kanske endast tre, och huru mycken
tid skall man icke då ha till att njuta af lifvet! Ty det är icke någon
kasäm, det är frihetens och glädjens samhälle, där en hvar har tid
att fritt efter sin smak tillfredsställa sina berättigade kraf på lifvet,
kan fröjda sig åt kärlekens, sundhetens, skönhetens och intelligensens
gåfvor samt taga sin andel af naturens outtömliga rikedom.»
Och i sin åtbörd famnade han här i detta eländiga rum hela
världen. I denna torftighet, hvari han hade lefvat, i denna fattigdom, utan
några behof, hvari han dog, delade han med brodershand ut jordens
håfvor. Det var den universella lyckan, allt det goda, hvaraf han
själf aldrig hade njutit, som han delade ut på detta sätt med full
vetskap om, att han aldrig skulle få njuta däraf.
»Ack, så mycken ny verksamhet, hela mänskligheten vid arbetet,
alla lefvandes händer arbetande på att förbättra världen! Det finns
icke mera några hedar, inga träsk, inga ouppodlade marker. Jorden
blir omsider beboelig. .. Och människan utvecklas, växer, njuter
fullt, hvad hon åtrår, och har verkligen blifvit världens herre. Skolor
och verkstäder stå öppna, fritt väljer barnet sitt lefnadskall, efter som
anlagen bestämma. Nu ha år förflutit, och urvalet är gjordt efter
stränga pröfningar. Det är icke längre nog att kunna betala, hvad
man lär, man måste också draga nytta däraf. En hvar får sin
uppgift och blir använd precis efter sin begåfning, och därigenom fördelas
rättvisligen de offentliga tjänsterna enligt naturens egna anvisningar.
Hvar och en tjänar alla i mån efter sin förmåga. Ack, du flitiga och
glada samhälle, idealet för mänsklighetens sunda utveckling, där den
gamla fördomen mot kroppsarbetet icke mera existerar, där man ser
en stor skald vara snickare och en låssmed vara en stor lärd. Ack,
lyckliga samhälle, du segrande samhälle, mot hvilket mänskligheten
har skridit fram under så många århundraden, du stad, hvars hvita
murar skimra där borta . . . där borta ... i lyckans land ... i det
strålande solljuset...»
Hans ögon slocknade, de sista orden andades ut otydligt i en svag
hviskning, och hans hufvud sjönk tillbaka, medan det hänryckta
leendet ännu hvilade på hans läppar. Han var död.
Djupt gripen af ömt medlidande, betraktade fru Caroline honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
