Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke vara glad, icke öfverlämna sig åt denna ständigt sjudande
lifs-kraft, som alltid var hennes räddning. Hon ansträngde sig att
bevara sin sorgsenhet, hon höll sin förtviflan vid makt genom att kalla
fram alla dessa grymma hågkomster. Skulle hon ännu kunna skratta,
då allt hade störtat samman och efter denna förfärande massa af
elände och olyckor? Glömde hon, att hon själf var medskyldig däri?
Och hon räknade upp för sig alla dessa fakta — det och det här och det
¿är — som borde komma henne att gråta under hela hennes återstående
lif. Men mellan händerna, som hon tryckte mot hjärtat, sjöd
lifssaf-ven allt häftigare, lifvets källa svämmade öfver, sopade bort alla
hinder för sitt fria lopp, kastade vrakspillrorna upp på stränderna
och flödade segrande och klar i solljuset.
Hon hade ju icke mera någon enda illusion i behåll, lif vet var
sannerligen orättvist och brutalt liksom naturen. Hvarför var man
då nog oförnuftig att älska det, att vilja lefva det, att likt ett barn,
som fått löfte om ett ständigt uppskjutet nöje, hoppas på det aflägsna
och obekanta målet, till hvilket det sent omsider leder oss? Hon var
nu blott en varelse, som fröjdade sig åt den klara himmelen och den
milda luften, som endast njöt af att känna sig väl och af att höra sina
små fötters fasta steg på gångbanan. Ack ja, glädjen att vara till
— finnes det i själfva verket någon annan? Det fulla och kraftiga
lifvet, hur afskyvärdt det än må vara, har det dock evighetshoppet.
När hon kom hem i sin bostad vid rue Saint-Lazare, som hon
skulle lämna följande dag, afslutade fru Caroline packningen af sina
koffertar; och när hon ett tag tittade in i det redan tomma
arbetsrummet, såg hon på väggarna ritningarna och akvarellerna, som hon
ville i sista stund knyta ihop i en enda stor rulle. Framför hvarje
blad stod hon ett ögonblick i drömmar, innan hon lossade de fyra
stiften i hörnen. Hon lefde om sina dagar borta i den fjärran Orienten,
detta land, som hon älskade så högt och hvars strålande sol hon tycktes
ha inom sig bevarat; hon lefde om igen de fem år, hon hade tillbragt
i Paris, denna dagliga kamp, denna rastlösa verksamhet, den hiskliga
miljonorkanen, som hade dragit förödande fram genom hennes lif,
och på dessa ännu heta ruiner såg hon redan en hel blomsterskörd slå rot
och öppna sig för solen. Turkiska nationalbanken hade visserligen af
Universalbanken, dragits med i fallet, men Förenade ångbåtsbolaget ägde
fortfarande bestånd och blomstrade. Hon såg Marseille flyttadt närmare
portarna till Mindre Asien, såg Medelhafvet eröfradt, såg folken närma
sig hvarandra, kanske enade i fred. Lifvet började redan att spira
öfverallt, denna gamla mark hade blifvit besådd med ett nytt utsäde
af människor, där skulle framtidens skördar skjuta upp med en
utomordentlig växtkraft i detta underbart härliga klimat, under denna
strålande sol. Var icke detta uppvaknande af en hel värd till
mänsklighetens förkofran och lycka?
Med ett starkt snöre knöt fru Caroline ihop dessa ritningar till
ett paket. Hennes bror hade ålagt henne att omsorgsfullt slå in dem;
han väntade henne i Rom, där de båda nu skulle börja en ny tillvaro.
Och när hon stod och knöt till knutarna, kom hon att tänka på Saccard,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
