Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. I Södertälje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den barndomsvän, hon där kvarlämnat, till Bella Olson. Det var,
som om Bella genom hypnotisk trollkraft bundit Maud, och dock
voro båda så fullkomligt olika. Mauds liflighet kom inifrån och
återspeglades i rörlig skiftande mimik, hvilken återgaf själens
minsta uttryck lika mycket som minsta infall som gåfvo till
känna, att barnets blick var vaken och med uppmärksamhet gaf
akt på allt i hennes omgifning. Hon kunde sitta orörligt stilla
under långa stunder och likväl, om man betraktade henne, måste
man tänka: hvilket oerhördt lifligt barn.
Bella Olson däremot, som i allt sökte efterapa Maud, synnerligast
hennes mycket omtalade liflighet var i ständig rörelse, än
med fötter, än med händer, och än kastade hon hufvudet och
slängde blickar åt alla håll, fullkomligt likgiltig för, hvar de
stannade. Hon hade fullt klart för sig, att hon var en mycket
vacker flicka, och när Maud kallades för en glad och liflig flicka,
måste Bella öfverglänsa henne på allt sätt, det hade hon äfven klart
för sig, och därför drogo sig nästan ständigt hennes af naturen
buttra läppar till ett stereotypt leende, som blottade en rad de
jämnaste, hvitaste tänder. Hon kunde aldrig vara tyst, när
någon annan talade, utan föll ofta i talet med en hård, skrikig
stämma, och var det för ett ögonblick tyst omkring henne, gaf hon
sig till att småsjunga, halfhögt, själlöst, enerverande – ja, ibland
långa stunder, under det att man talade med henne.
– Jag förstår ej min lilla flicka, hvad du ser hos Bella, som i
så hög grad tar din tillgifvenhet och ditt intresse, sade lord
Crawford, när de beslutat vistas i Södertelje under andra badterminen
och sutto nere i parken på en soffa, han, Maud och Dick.
– Vi ha alltid roligt tillsammans, Bella och jag – hon hittar
på så bra lekar, och så är hon så bestämd, det tycker jag om och
inte är hon så där inställsam som tant Julia och alla andra.
– Jag förstår mycket väl, att en sådan flicka som Bella skall
göra intryck på Mauds lifliga, veka, häftiga sinne, sade Dick, och
ritade med sin fina promenadkäpp figurer i sanden, Bella var som
barn så viljestark, och hon är det väl nu i ännu högre grad, och
då styr hon vårt lilla troll med kraftig hand, och det finner Maud
anslående, hon, som styr oss, både dig, pappa, fröken Julia och
mig, som om vi vore dockor.
Maud hade sprungit bort till ett par flickor, som stodo framme
vid societetsbyggnaden, och hörde därför ej broderns sista ord.
– Förresten tilltalas Mauds skönhetssinne af Bellas ovanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
