Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Två omaka vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Skall Maud lämna sin gäst ensam första kvällen?
– Hvad tant är enfaldig, höll jag på att säga, hon rynkade
otåligt den fina pannan, Bella går med, förstås ...
Far och son växlade ofrivilligt en litet skyggt frågande blick,
ty Bella grep i detsamma tag omkring sin melonskifva med
fingrarne och förde den till läpparne, under det att hon sken och
blänkte både af saft och belåtenhet.
– Du vill väl ej afstå från det beslutet. Maud lilla, om jag ber
dig därom? Faderns röst hade i hast blifvit allvarlig.
– Åh, hvad tant Julia kan vara elak. Hvarför unnar inte tant
ungdomen något roligt? Nu har tant precis hela dagen plågat
mig, – började i förmiddags, därför att jag hade gått med Thore
Ryning och ett par af de andra gossarna ut till zigenarlägret.
Gjorde det något, säg pappa, hvad gjorde det?
Fadern såg alltid generad ut, när dessa strider ägde rum
emellan »fröken» och hans dotter, och svarade intet.
– Det kommer väl an på, hvad en ung flicka ur societeten tar
sig till sedan, inte gjorde det väl så mycket själfva promenaden ...
Maud borrade ögonen i henne.
– Nå, hvad gjorde jag sedan? Tala om det, tant, spion, var så god!
– Det vet du väl, Maud lilla, att du lånade den där vederstyggligt
smutsiga zigenarflickans röda kjol och skynke och spådde dem,
som gingo förbi. Sedan gaf du dem alla dina pängar och för
resten din kappa; och kom så hem alldeles plockad på allt, du kunde
undvara.
– Nå än sen, gjorde det något, pappa? Hennes blickar gledo
från fadern till brodern. Säg, Dick, var det något farligt?
Faderns panna låg i djupa veck, och en gråblek slöja bredde
sig öfver hans vackra drag. Han var fortfarande så försänkt i
sin egen tankevärld, att han ej kom ihåg att svara.
Då inföll fröken Julia åter med sin spetsiga röst:
– Jag tillåter mig likväl tycka, att det var slarfvigt och inte
»chic».
– Tant med sitt eviga »chic» – åh, jag tror, att det ordet
dödar mig till sist. Har inte tant hört, att jag hatar allt, som är
»chic»? Jag hatar det!
Det hade tant hört – det bedyrade hon på sin heder – ja, så,
att hon var trött på allt i hela lifvet af denna kamp.
– Att Maud vågade, sade Bella inställsamt. Jag skulle aldrig
ha velat göra något så opassande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
