Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Balen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram till Maud, som satt där midt emot ... utsatt för alla dessa
små, glänsande ting, som kallas ögon, med kalla, medömkande
eller leende blickar.
Men i ett nu kastade hon hufvudet tillbaka, trotsigt och med
retad uppsyn. Hvad var väl detta för ett nonsens? Sedan hon
tänkt ut denna tanke, klef hon med stora, afmätta, kraftiga steg
tvärs öfver golfvet och fram till Bella och Maud, som genast gjorde
plats bredvid sig.
Men Inger vände strax ryggen åt den senare och började ifrigt
samtala med Bella, som inte alls såg trakterad ut; det var nu
ojämförligt mycket roligare att synas firad och endast tala med
herrar, än att börja prata med denna odrägliga Inger.
Med sin mellankomst afklippte Inger emellertid möjligheten
för Bella att längre skilja Thore och Maud åt, och pratade
ogenerade med Bella, ehuru hon ej fick svar. Men de båda unga, Maud
och Thore, hade ej växlat många ord, förrän doktor Grane med
korta, fasta steg kom tvärs öfver golfvet och fram till dem.
– Nu skall ni gå hem, fröken, sade han bestämdt, nästan befallande.
– Skall? eftersade hon med vredgad rynkning af pannan.
Huru var det, sade ni skall? frågade hon ännu en gång.
Mellan de tjocka buskiga ögonbrynen utjämnades de tankeveck
som i vanligaste fall voro lägrade där, och kring doktor
Granes ögon bildade sig i stället en mängd små veck, under det att
det ryckte och drog i munvinklarne, då han skarpt riktade sina
grå ögon på henne och svarade:
– Jag brukar begagna det språket, när jag talar med små
egensinniga och bortskämda flickor ...
Aldrig i hela sitt lif hade Maud hört något så oerhördt
oförskämdt!
Hon stirrade på honom en lång stund utan förmåga att få fram
ett ord, så utom sig af harm var hon ... Men likväl såg han inte
alls rädd ut; han borrade blott, i hast åter behärskande sin
mimik, blicken ännu fastare in i hennes, och när flera par i
detsamma dansade förbi, passade han på att fatta hennes hand.
Med ens var hennes vilja förlamad ... hon reste sig mekaniskt och
följde honom som i en dröm.
Thore och Bella följde tätt efter. Thore hade fattat Bellas
arm och nästan drog henne med sig.
– Jag vill inte gå än, sade hon hetsigt, slet sig ifrån Thore och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
