Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Lord Crawford får ett lätt slaganfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade ett nothäfte i handen och väntade otåligt att det skulle
bli hennes tur. Nu sprang Maud fram till den präktiga flygeln,
slog an några ackorder och sjöng en liten spansk ballad, som hon
hört någon af de utländska storheterna briljera med, och hvilken
hon med lätthet inöfvat ... oerhördt musikalisk som hon var.
– Nu är det din tur, sade Maud, sedan hon med lifliga och
tacksamma rörelser hälsat den inbillade, stormande publiken.
Bella gjorde en stel och litet klumpig rörelse samt började,
ackompanjerad af Maud, med stark, fyllig röst sjunga: »Otaliga
vågor vandra på hafvets glänsande ban»...
– Hvad du har för en präktig, stark röst, Bella! afbröt Maud,
som af vännen ej fått ett enda gillande ord för sin mjuka och
kristallklara sång.
– Det sade också alltid fröken i folkskolan.
– Fortsätt då: »o, vore jag som de andra», just den där raden!
Följ med orden, så spelar jag melodien, begriper du!
– Ah! det ringer! Hvem af oss skall kunna öppna? Ingen är
hemma där ute!
Det var doktor Grane som stod där med armen om lord
Crawford, när Maud ändtligen öppnade. Lorden hade på Logen, där
de träffats, fått en lindrig svindel och bedt doktor Grane
ledsaga honom hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
