Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Han friar blott för pängarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För hvarje vecka blef det allt svårare och svårare för Dick att
sammanhålla hemmet. Alla kommo de till honom nu, i stället
för till gamle lord Crawford, när det var fråga om utgifter, och
Bella var ej den, som ställde sina anspråk lägst.
Visst försökte Dick att så godt sig göra lät draga in på staten,
därigenom att han i samråd med fröken Julia afskedade ett par
tjänare och ej brydde sig om mera än en sorts vin till middagen
... men bördan var likväl tung nog.
Det var ej häller någon lätt sak för Dick att bereda Grane på
Mauds sårande svar, och han grubblade och grubblade blott på,
huru han skulle kunna gifva slaget så lindrigt som möjligt.
Tidigt om morgnarna, vid första dagsljusstrimma som grydde,
var han uppe i sin atelier och målade, utan att Maud hade en
aning därom. De taflor, som därunder skapades, buro ej mera
spår af den inspirerade konstnärens glödande fantasi, utan
vittnade fastmer om den jagande ifvern att helt schablonmässigt
medhinna så många stycken som möjligt.
Hans talang gick på detta sätt nedför, liksom helt naturligt
både krafter och humör började taga af.
– Är du här, Dick? frågade Bella en afton just i skymningen,
då han satt uppe i sin atelier och gjorde sina pänslar rena.
– Bella lilla, du vet ju, att jag inte tycker om, att du ensam
besöker mig i min atelier... nu, sedan du är min fästmö.
– Åh, hvad skulle då det göra? Du är så enfaldig, Dick, så
det går ej an att tala om det ens.
Hon kastade sig, tvärt emot hans önskan, ned i en liten soffa,
som nästan begrafde henne i sina mjuka dynor.
– Men om någon kamrat eller någon af tjänarna kommer och
söker mig?
– Än se’n då? Ha’ vi inte ringar? Vet inte alla, att vi äro
förlofvade?
– Visserligen... men i alla fall så kunna vi ju lika gärna
träffas där nere.
– Du är verkligen snart så odräglig, att jag inte står ut med
dig... gå här som i kloster... Jag lider inte fröken Julias sura
miner snart... och odrägligt tråkigt är det att vara så här
förnäm och låtsas, att man inte har rätt till något. Fånigheter!
Och inte har jag mamma att springa ned till häller, allt se’n du
var nog älskvärd och ställde om, att hon fick komma bort från
portvaktsrummet och flytta till landet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
