Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Kärlekskval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de små ljusa molntappar, som emellanåt oroligt jagande
hvarandra skymde bort det strålande milda månljuset.
Kottiljongen var slut. Ingen eller få hade gifvit sig tid till att
märka hennes nyck att ej dansa kottiljongen. Så omärkligt
som möjligt försökte hon nu åter smyga sig in till Inger, som just
var i färd med att söka efter henne.
– Hvad du är blek, Maud! Nu har du väl stått och förgapat
dig på månen igen... Hör du, du blir väl ej sjuk bara?
Inger såg med bestörtning det lidande uttryck, som ännu
hvilade öfver Mauds uttrycksfulla drag.
– Sjuk! Nej, Inger... jag vill det ej –
Nu spelades den »extra» upp, och doktor Grane kom i det
samma han hörde första tonerna däraf, fram tvärs öfver det
breda, långa golfvet, och med en djup, kanske litet öfverdrifvet
sirlig bugning anhöll han om denna dans med Maud.
Och så lade han sin arm med en sakta tryckning, som blef allt
hårdare och hårdare, om Mauds smärta lif och drog henne med
stormande häftighet in i dansens hvirflar.
Det föreföll dem, som sågo på, som om de aldrig ville sluta...
och Maud tycktes knappast vidröra golfvet, så lätt sväfvade hon
fram. När de ändtligen stannade, var det, som om hon med ens
vaknade till lifvets verklighet igen, och hon såg sig förvirrad omkring.
Han sade några mycket alldagliga fraser. Tydligen var han
på det klara med, att han nyss möjligen gifvit henne en aning
om, huru det stormade och sjöd i hans inre. Den triumfen
skulle hon ej få åtminstone, den där lilla bortskämda, egensinniga
flickan! Hon hade vågat trotsa hans välde... varit omöjlig
att kufva... och om hon ock – hvilket han ibland misstänkte
– skänkte honom någon varmare känsla, måste hon kväsas,
hon måste ödmjuka sig under hans vilja och lära sig att tåligt
vänta, till dess att han, viss om hennes hängifvenhet, ännu en
gång förödmjukade sig och bad om hennes kärlek.
Elin Gustafson blef åter, af en ren tillfällighet, hans granne
vid andra sidan... och han var snart i samtal med henne under
det att Maud, som det tycktes henne, fullkomligt bortglömd fick
stå där tyst och ensam.
Hon skiftade färg, och där kom något beslutsamt och nästan
hotfullt i blicken. När disponenten Curtzon i det samma kom
fram, i tanke att hon ej var uppbjuden, dansade hon utan tvekan
ut med honom, utan att säga ett enda ord till Grane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
