Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Slutet på Dicks kärlekssaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– du som skapat mig – – finns du, så mottag mig, sådan jag
är! Du ser min svaghet, du ser, jag kan ej lefva ett lif så totalt
utan mål, utan intresse ... nu, när jag misstagit mig på henne ...
henne, som jag skänkt denna min stora, varma kärlek! Mitt mål
var att upphöja, att förädla henne, allt är förbi, hon har svikit
mina bästa förhoppningar ... jag har intet att lefva för ... intet
att hoppas –
Han öppnade sin skrifbordslåda, framtog sin revolver,
granskade den, pröfvade dess duglighet, laddade den och lade den
framför sig på skrifbordet, synbarligen ännu tveksam.
En tanke trängde sig med våld öfver honom ... det var tanken
på en ung kvinna med manhaftiga, rörelser, med kraftiga
anletsdrag och okvinliga begrepp – – Om denna kvinna af järn och
is kunnat förstå ett sådant hjärta som hans, om hon ägt behof
af kärlekens och offrandets stora känsla ... om hon ej varit
omsluten af detta för en artists ömtåliga blick motbjudande yttre,
skulle han kunnat älska henne ... skulle lifvet ännu kunnat äga
värde för honom ...
»Det yttre! hvad är det yttre?» sade en röst inom honom –
en röst helt förebrående. »Det yttre,» svarade en annan röst, »det
är den kvinna vi älska, det är kärlekens bindande trollmakt,
enad genom det inres och det yttres harmoniska samband! ...
Hos henne älskar jag endast själen, hos den andra endast
kroppen ... och ingen af dem äger en gnista kärlek till mig.»
Han reste sig, gick några steg fram och tillbaka ... obeslutsam,
söndersliten –
– Jag är ruinerad – äger jag mod att genomlefva ett lif i
kamp och fattigdom, i arbete och försakelse? Nej, nej! nej!
Han hörde sin egen röst liksom ifrån grafven uttala detta nej
– hans dödsdom var redan skrifven. Den hade redan tagit
sådan öfverväldigande makt öfver honom, tanken på befrielse
lockade redan och tjusade så mäktigt, att han ej längre ägde
förmåga till ett återgående – –
– Jesus – förmildra mitt straff i evigheten! Du är ju kärlekens,
fridens och försoningens Gud – du ser bäst i mitt inre,
du ser min kamp, mitt famlande efter sanning, du ser, att
sanningen ej bor på jorden – fräls mig ... förlåt mig!
I detsamma han på knä frammumlat dessa ord, störtade han
fram till sitt skrifbord, ryckte till sig revolvern, riktade den emot
tinningen – och knäppte till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
