Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Ett grymt uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men det var redan för sent; Bella stack ut sitt hufvud för att se,
hvem det var, som ringde.
Det kunde ej hjälpas, att när Maud kom in, låg det något
öfverlägset, något af »lady» i hennes sätt att hälsa, att röra sig, och
ett menande leende for i detsamma öfver Bellas drag – ett
triumferande leende, som säkert skulle oroat Maud, om hon denna
stund haft sinne för något annat än sin sorg och djupa saknad.
Disponenten Curtzon såg verkligen mycket mera intagen ut af
Bella Olson än af sin fästmö. Han lade visserligen armen om den
senares lif, när han satte sig vid hennes sida i soffan, men blickarne
foro med ett eget uttryck öfver Bellas kraftigt byggda figur och
granna, men grofva skönhet.
– Du är verkligen snart mera en skugga än en människa,
sade disponenten retligt och kände med fingret instucket i Mauds
skärp, huru hon magrat den sista tiden.
– Jag kan inte hjälpa det, men jag har dålig matlust nu för tiden.
– Det blir säkert bättre, när du blir min fru och jag får sköta
om dig som mig själf.
När aftonen släpat sig fram, och disponenten under ett tyst
värderande af hvarje dyrbar sak ändtligen sade farväl, drog Maud
en suck af lättnad och ämnade trött som hon var, genast gå in
till sig, då Bella hejdade henne.
– Hör du, Maud – om jag kunde begripa hvarför du alltid
ser så stursk och förnäm ut? Sannerligen såg du inte så stursk
ut, när du kom hem i afton och hälsade på fröken Apan, din
fästman och mig, att det föreföll precis, som om du tyckt, att vi
voro bara gatsopare, allesammans utom du.
– Det är medfödt, sade Maud, en smula stramt kanske. »Vi»
rå ej för, att folk alltid tror oss vara högmodiga –
– »Folk» och »vi» – alltid skall du då slunga sådana där ord
emot en. Tänk, om du inte är ett dugg mera, kanske tvärt om
lite mindre, än vanligt folk? Kan just undra, huru det skulle
smaka dig, jag?
– Du talar så obegripligt, Bella! Vet du, jag är så trött och
utpinad i dag, att jag orkar inte höra mycket. Bella – kan du
säga, hvad som kommit emellan dig och mig? Det är precis som
om du ibland på allt satt skulle vilja nagga och såra mig! Hvar
har jag min trogna barndomsvän? Hvar är den Bella, som jag
skänkt min varma vänskap?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
