Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag likväl äger gnista inom mig, och jag vet, att den skall flamma
upp en gång, ser du.
– Hvad pratar du om för en gnista.
Bella ref fram sina saker utur lådorna och stoppade ned dem i
kofferten.
– Hör du, Maud, du, när du har sorg, gör du väl inte med så
många kulörta klädningar? Jag kan just behöfva några nu i
akademien på alla föredrag och konserter.
– Du kan ju taga ett par!... Den mörkblå och den gula...
Jag behöfver dem i alla händelser ej, sade Maud, alltid med om
att gifva bort allt hvad man bad henne om.
– Tack skall du ha, Maud, det var bussigt! De äro för trånga
i lifven, ty du är ju som en fluga så tunn och liten kring midjan,
men jag kan ju låta ändra dem, ty längden på kjolen samt
vidden öfver axlar och bröst räcker godt till!
När Bella dagen därpå flyttat till Agnes Grane, försökte Maud
att göra rummen så trefliga som möjligt med de små eländiga
resurser, hvilka stodo henne till buds.
Sedan måste hon ut och söka något arbete.
Att begrafva drömmarne, att tvinga sig in i lifvet igen, var
lösen.
Skulle hon uppsöka Inger? Inger, som dödssårad obevekligt
dragit sig tillbaka från Mauds ovänliga och afvisande svar på
erbjudandet att fritt dela Ingers rum och enkla bröd?
– Nej – nej! Inte ännu! tänkte Maud i sitt inre. Inger
utöfvade med sin ständigt hårda, ogillande stämma något tröttande
och pinande på Mauds öfveransträngda nerver. De voro så
fullständigt olika, dessa två, de höllo innerligt af hvarandra, och
likväl tröttade de ömsesidigt hvarandra under längre sammanvaro.
Fru Johansson hade talat om för Maud, att hon visste en
alldeles utmärkt plats, ifall fröken Maud blott kunde få den.
På anvisning gick Maud därför att uppsöka den uppgifna adressen.
»Det är Maud Crawford, som går för att söka plats,» ropade
det i hennes inre... »Maud! vakna, det är du!...»
Hennes blick var sänkt, de långa svarta ögonfransarne
skuggade öfver den i matt skärt gående kinden... och där kom något
bestämdt, något tungt och lidande i det vackra, ungdomligt
tjusande ansiktet
»En trappa upp», läste hon mekaniskt, »nere i sta’n», stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
