Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen fråga! Men de bådo henne ej häller återkomma, de ville
ej veta hennes adress, utan det tycktes vara en tyst öfverenskommelse
emellan dem alla, att detta var en slags afskedsvisit.
Flickornas blickar hade med ett omedvetet medömkande
uttryck glidit öfver Mauds toilett – och hon kände, huru hon
rodnade därvid. Då det blef en lång paus i samtalet, passade
Maud på att resa på sig, och flickornas öfverdrifna liflighet och
språksamhet bröt åter lös.
De kysste Maud på kinden och klappade henne som förr...
visserligen – men antingen hade Maud själf blifvit sig gränslöst
olik, eller ock hade de aldrig varit annorlunda... Hon kände en
skärande tomhet i sitt inre, när dörren slogs igen efter henne –
– och hon började undra, hvartill dessa plågsamma besök
skulle tjäna, då hon numera i alla fall ej talade samma språk som
dessa ytliga världsmänniskor, hvilka under en behaglig yta dolde
sin totala brist på verkligt deltagande för dem, som stodo under
dem. Nej – »lika barn leka bäst», tänkte Maud, och beslöt
efter en tredje lika innehållslös visit att med ens taga itu med
lifvet och helt vackert krypa in i platslifvets fängelse. Nöden
hade ej någon lag – hon måste det, försåvidt hon ville lefva.
På fru Johanssons fråga, hvar hon varit, svarade hon ett kort:
Hos vänner. Därmed stängde hon dörren mellan dem och kastade
sig grubblande ned på soffan – hennes enda nöje!
Med denna dag stängde hon äfven till dörren emellan sitt
forna lif och det, hon nu beslutade lefva.
Skulle hon likt Inger förmå att stänga in »sin själ i en påse»?
Nej, man kunde säkert, om man ville, likväl hinna lefva lifvet.
Inger hade så många idéer för sig, hon...
Inte är det värdt att sörja bort lifvet under ungdomens dagar,
tänkte hon... det är nu så, att vi äro födda till arbete... litet
hvar, och hvarför skulle just jag utgöra undantag härvidlag?
Så långt hade hon då kommit, att hon var resignerad – så
trodde hon åtminstone själf....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
