Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- XXII. Slaflif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXII.
Slaflif.
Maud hade redan varit på kontoret en hel vecka, en vecka som
förefallit henne lika lång som ett år. Klockan half sju
måste hon störta upp för att hinna kläda sig, äta frukost och
ordna något med sin toilett. Sedan var det att i halfmörker ruskig
och småfrysande gå den långa vägen ända uppifrån Vasastaden till
Skeppsbron, där hon ändtligen i en af de små mörka gränderna
lyckats erhålla plats på ett kontor.
När hon gick vägen fram, var det med undran, om hela lifvet
skulle rinna bort på detta sätt ... om hon ständigt skulle komma
att kretsa mellan platsen, det dåliga matstället, där hon numera
måste intaga sina måltider, och det kalla, otrefliga rummet.
Och så var det några timmars hvila under natten ... en hvila,
ofta störd af oroliga eller narraktiga drömmar ... till dess att hon
med en obetvinglig känsla af något tryckande ångestfullt åter
började dagen i samma trampkvarn ...
Åtta dagar hade hon, som sagdt, sträfvat fram på detta sätt,
och hon var redan färdig att rymma från sitt fängelse.
Likt en fånge grubblade hon blott på någon utväg att komma
undan, att fly från sitt obevekliga öde! Ty detta kunde ej vara
hennes öde, meningen med hennes lif.
Men – det var nu så olyckligt, att huru hon än sparade och
räknade, häftade hon likväl i skuld till fru Johansson, som, ehuru
välvillig, för hvarje dag blef allt mera pockande och jämnlik.
– Se, Bella, det är en flicka som sköter sig och har tur, det!
Och så roligt som hon har sedan! Hon har varit här en stund på
middagen, och hon var så fin och elegant som en prinsessa – –
hvar hon nu får sina pängar förstår då ej jag ... slutade fru
Johansson sin monolog med ett klipskt leende.
Maud hade just kommit hem från kontoret klockan half nio
på kvällen och kände sig trött och retlig. Hon räknade och
räknade dagar och veckor ... nu återstodo endast fem dagar, innan
hon skulle lyfta sin aflöning ... och i och med detsamma var
hennes beslut fattadt att lämna detta tillfälliga fängelse.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/zigenarb/0169.html
