Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Ett förnyadt frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon knäppte tillsammans sina händer, slöt ögonen och kastade
hufvudet tillbaka.
Hon såg lyckligtvis ej uttrycket i hans ögon – ryckningen i
läpparne – – Rösten lät trumpen och kall som vanligt, när han
talade, totalt likgiltig för allt. Likväl låg där en underström
af djupt lidande, af hopplös förtviflan, af ett skälfvande hjärtas
passionerade längtan efter förstående, lycka och kärlek!
– Som sagdt, Dicks önskan var rätt och slätt den, att vi skulle
gifta oss med hvarandra, ni och jag.
– Gifta oss? Maud sprang upp, som om hon fått en elektrisk
stöt. Och det vågar ni säga mig och på detta sätt! Ni tror
måhända, att jag skulle gå och sälja mig till en man som...
jag ej älskar...
– Ni kan ju tala lugnt och förståndigt, Maud! Jag uttalar
ju endast Dicks önskan. Vi kunna ju taga denna historia mycket
lugnt och förståndigt... tycker jag. Jag å min sida kan aldrig
bli kär – ni å er sida inte häller. Då kan jag gärna låna er mitt
namn och på sådant sätt gifva er hem och skydd, men på samma
gång kunna vi förblifva två fullständigt främmande personer,
så snart vi äro på tu man hand. Jag kan ej inse, att saken kan
rangeras på bättre sätt, fröken Crawford.
Han talade fullkomligt lugnt, emedan han ville det.
– Det är minst sagdt skändligt att behandla lifvets ädlaste,
högsta intressen på detta sätt, sade hon, så till den yttersta grad
upprörd, att hon knappast kunde få bukt på sin stämma, i det
hon skälfde och darrade som ett löf. Precis som en handelsvara –
– precis som om både ni och jag vore ett par isblock utan minsta
spår af känsla!
– Men, min lilla nådiga fröken – säg mig en sak: ni har ju
mången gång, både hetsigt och i lugnare ögonblick, bedyrat, att
ni aldrig kan bli kär. Det är detta jag bygger vårt lugn på i detta
fall. Ty denna känsla är ju främmande för er?
Frågan lät mycket enkel, men honom ovetande kom där en
namnlös ångest, en undertryckt förtviflan i de halfhögt
framhviskade orden.
– Åh – så jag försummar mig, som ej tänder lampan, sade
hon utan att gifva något svar.
– Låt oss vara i skymningen, sade han barskt. Jag skall inte
genera er i alla fall.
Han reste sig oroligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
