Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Du har då alltid varit konstig, sade hon efter att ha hämtat
andan af förvåning. Det är någonting märkvärdigt, hvad du
kan förställa dig, Maud.
– Kära Bella – jag förstår ej – –
– Jo – just som man tror, du är i Dalarne och har plats, och
jag till och med vet, att moster Johansson följt med dig till tåget
och poletterat dina saker, så, ett, tu, tre, är du här igen – och
går och tiger med, att du är förlofvad med Agnes’ bror...
På Bellas höga rodnad och förargade stämma kunde man
nästan tro, att denna sak låg henne allt för nära hjärtat.
– Hör nu, fröken Bella – ni skall inte taga denna sak så
förfärligt häftigt. Min fästmö är oskyldig till hvad ni anklagar
henne för helt enkelt, ty vi ha endast under några dagar varit
förlofvade.
– Men jag, som alltid varit som en syster för Maud... som
alltid haft så mycken oro och bekymmer för henne... som
skaffade henne ett hem hos moster Johansson, när hon ej visste,
hvart hon skulle taga vägen... nog tycker jag det är litet
otacksamt af Maud att inte först tala vid mig...
– Betalade ej Maud hos frökens moster?
Doktor Grane rynkade ögonbrynen och fick ett mycket bistert uttryck.
Bella blef ännu rödare.
– Det kan väl doktorn tänka sig, att hon inte kunde ha råd
att ha oss för ingenting, fattiga människan....
– Detta var ju således en ren affär, ingen välgärning alls!
Agnes Grane, som tyst och förläget samt med förutfattad
ovilja för broderns fästmö stått och betraktat henne i smyg, fick
sig nu en väldig knuff af brodern;
– Nåå, Agnes – skall du inte bedja din svägerska vara välkommen?
Mjuk och smidig i sina rörelser gick Maud emot henne ett par
steg, men tvärstannade sedan och tycktes invänta, att Agnes
skulle komma till henne. Det var ej hon som tvingat sig på
dem... zigenarblodet brusade åter öfver.
Men när Agnes med sina blå, vänliga, flickaktigt svärmiska
ögon betraktade henne; när hon med en tafatt och blyg rörelse
tycktes oviss om sättet att hälsa på Maud, stolt och elegant i
rörelser, ehuru hennes yttre ej utmärkte sig för någon prakt, då
sprang Maud fram och slog sina armar om hennes lif och kysste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
