Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Två omaka vänner - III. Två omaka vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukar bränna pannluggen, men håret är så fett, att det strax går ut
igen. Mauds är lockigt jämt det, detta sade hon med en suck.
– Du måste kalla mig du, har jag så många gånger bedt dig,
sade Maud, vi äro ju nu vänner, förstår du – det är ju endast
du och jag, som veta om att jag är dotter till en lord, och du...
till en portvakt...
En förtrytsam rodnad steg upp på Bellas kinder. Alltid skall
Maud komma med det där ... men vänta, hon Bella, kunde väl
äfven någon gång få stuka henne ...
– Har du någon bränntång? frågade Bella, och Maud blef
förtjust öfver att Bella ändtligen försökte att säga du.
– Nej – men jag skall skaffa. – Hon ref ifrigt bland sina
saker efter sin portemonnä, och ringde efter en tjänarinna.
– Snälla Mia, köp strax allt som behöfs för att göra rakt hår
lockigt – se här är fem kronor, räcker det?
– Visst – det behöfs bara sprit, tång och lampa – tre
kronor räcker, sade Bella utan att hälsa på tjänarinnan.
– Tag det dyraste och bästa, säger alltid pappa till mig, och det
är äfven mitt valspråk, inföll Maud med en vänlig nick till
tjänarinnan. – Sedan tog hon itu med Bellas tjocka, litet flottiga hår.
Det tog tid att få det krusigt, och Maud skälfde snart af
otålighet, ty hvar sak förlorade något af sitt intresse, när nyhetens
första behag var öfver.
– Maud lilla, pappa väntar med middagen, sade Dick och
knackade.
– Kom då – nu är du riktigt vacker. Maud sköt Bella före
sig ut på verandan.
Lord Crawford måste ovillkorligen le, när han i detalj igenkände
sin dotters hatt, klädning, och till och med smycken – och han
måste verkligen erkänna att hon var briljant vacker, den unga
flickan, dotter till portvakten vid Strandvägen. Och Dick – han
såg henne med artistens skönhetsälskande blick. Han sprang
upp fullständigt bländad af hennes sydländska skönhet. Hon
skrattade djärft vid anblicken af honom, som stod där som
fastväxt vid hennes åsyn, och räckte honom ogeneradt sin hand.
Maud väntade få litet beröm af pappa, därför att hon lyckats
kläda ut väninnan till sin fullständiga jämnlike ... nu var det ju
ej ett grand kvar af »portvaktsflickan» ...
– Maud lilla, det där smycket får du ej ge henne, det kostar
tusen kronor, och är en gammal familjeklenod ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
