Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om staten i fisnka revolutionen av C. W. Kuusinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övertaga nästan hela denna industri. Också inom sågindustrin
ligger den största delen av produktionen i händerna på ett tämligen
begränsat fåtal större bolag, vilka dessutom betraktades med
tämligen oblida blickar av de jordägande bönderna. Med fullt skäl
skulle ett beslagtagande av sammanlagt ett par hundra firmor ha
förskaffat staten fullständig övervikt på dessa områden och
därigenom indirekt ett omfattande inflytande på kapitalismens övriga
områden. Dessutom hade statsbankens monopol såsom enda, eller
åtminstone förhärskande affärsbank, samt utrikeshandelns
centralisering i statens hand, vilket allt hade varit lätt att genomföra
på basen av de förhållanden som krigstiden tillskapat, på ett
avgörande sätt bidragit att göra staten till den bestämmande faktorn
på folkhushållningens område. På så sätt hade staten blivit den
härskande kapitalisten, men icke mera såsom en stat, styrd av
privatkapitalet och bourgeoisien, icke som deras klassapparat, utan
som ”folkstat” i vilken de såsom minoritet varit avskilda från
den bestämmande makten. Avgörandet hade helt kommit i
händerna på den arbetande folkmajoriteten, som till sin egen fördel
hade använt detsamma för att ändra statens ekonomiska
verksamhet så att det kommit att allmera tillgodose dessa intressen och på
detta vis småningom förvandlat staten till ett socialistiskt
samhälle.
En socialpolitik enligt dessa riktlinjer var tydligen det
finländska folkkommissariatets avsikt att förverkliga. Åtminstone
en del av dess medlemmar väntade att den demokratiska lantdagens
majoritet skulle godkänna statsbeslag av de största trä- och
pappersfabrikerna i den omfattning som ovan antytts, liksom även
utrikeshandelns ställande under statens uppsikt, vilket
naturligtvis haft till följd att statsbankens ställning blivit en annan än
tidigare. Svårt och för övrigt lönlöst är det att nu uttala sig om,
vad som skulle ha skett, ifall den tyska imperialismen icke hade
kommit Finlands kapitalister till hjälp, utan arbetarna hade
hemburit seger i striden. Men utan att hänge sig till dylika osäkra
spekulationer, kan man i alla fall redan se, att den av
folkkommissariatet uppburna demokratiska statsidén var historiskt oriktig.
Den ville bygga en bro, bilda övergången mellan kapitalism
och socialism. Men demokratin är oförmögen att uppbära en sådan
uppgift.
Dess ohistoriska karaktär gjorde sig förnimbar redan under
revolutionens gång. Den tillfredsställde varken borgarna eller
arbetarna — man kände det, ehuru ingendera yttrade sig emot
densamma. Borgarna ansåg det inte för klokt att uppträda mot
demokratin, och arbetarna åter, samma arbetare, som åren 1904, 1905
och 1906 med brinnande hänförelse hade kämpat för demokratin,
förhöll sig nu tämligen likgiltigt gentemot densamma. För
vardera parten dugde nu blott diktatur, för borgarna den vita, för
arbetarna den röda. Vardera torde ha känt för sig själv, att det
demokratiska förslaget i själva verket var blott ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
