Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På vilka grunder ha nu kronans ombud gjort det häpnadsväckande
uttalandet rörande Helgeandsholmsbeslutet? Visst är att nämnda beslut
under århundraden utgjort grunden för statens äganderättsanspråk till
såväl vattenfall som skogar och gruvor här i landet. Allt sedan Johan
IIl:s tid, då beslutet ”gavs fram för konungen” av Paine Eriksson
Rosens! råle. då slottsfogde i Vadstena, och sedermera under reduktionen,
har nämnda beslut åberopats som grund för kronans rätt. Samtliga
kameralvetenskapliga författare både i äldre och nyare tider ha omnämnt
samt återgivit innehållet, utan att med ett. ord antyda något vivel om dess
äkthet.[1]
I protokollet från åtskilliga skogskommissioner under Karl XI :s
tid åberopas och omnämnes Helgeandsholmsbeslutet av 1282. Den
skogs-kommission, som under presidenten Axel Stålarms presidium åren 1689
—90 rannsakade och indrog stora skogssträckor i Skaraborgs län till
kronan, yttrade sålunda enligt protokollet om skogen Kysslinge att den
”efter Helgeands holmens beslut av år 1282 bört K. Maj :t och cronan en
skyldt till, likasom Upsala, och i bland de stoore skogar, som till
publici afsaknad äro i förgätenhet komne, och af privatis inkräktade.”
På grund härav förklarades skogen för en kronans allmänning. Den
regalrätt, kronan av ålder ägt till kungsådran i floderna i Södra och
Mellersta Sverge, grundas till avsevärd del på Helgeandsholmsbeslutet och
den däri grundade rätts&skådniiigen.
Beslutet föreligger i flera avskrifter, varav somliga äro ungefär
samtidigt gjorda, vilket är ett starkt bevis för att beslutet funnits i original.
Men detta är förkommet, som det förmodas på det sätt, att någon av de
främmande konungarna, som regerade före Vasatiden, troligen Erik av
Pommern, bortfört både detta och flere andra värdefulla dokument ur
riket.
Det är lätt förklarligt att en statshandling, som i så hög grad utgjort
ett värn omkring statens egendom, skulle utsättas för angrepp från dem,
som traktade efter denna egondom. Därav förklaras de gjorda angreppen.
Dessa började redan under reduktionens dagar. Kvarnkommissionerna
hade i fråga om åtskilliga kvarnar i Västergötland förklarat dem för
kronans egendom och pålagt dem skatt. Sålunda hade en greve Mauritz
Lewenhaupt[2] fråndömts en kvarn i Noos (Nossau) i Åse härad emedan
str>ömmen ”var allmänningsvatten, som nämnnes i additamentet till
Västgöta Lagen, uti hwilket Watten efter Helgeholms Beslut och flere Kongl,
förordningar ingen privatis utan skiälig afgift till K. Maj:t och Cronan
någon egendom hafwa kan eller sig tillegna förmedelst häfden.”
Dessa domar väckte oro bland adeln. En överste Conrad Sparre
ingav till kungen och rikets ständer, ”å egna och flere av ridderskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
