Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När den tyska socialdemokratin begick sitt med evig
vanära höljda förräderi mot Internationalen, i det partiet den 4
augusti 1914 beviljade medeil till kriget, samma dag blev
Spartacus-rörelsens födelsestund. Den oerhörda andliga och politiska
bankrutt. för den tyska socialdemokratin, som utmynnade i
kreditbe-villningen, framkallade omedelbart en stark reaktion från en
målmedveten minoritets sida, som tagit de socialistiska
förpliktelserna på allvar. Redan få dagar efter riksdagsgruppens
skamlöst fega knäfall för k aiser och militarismen utgick den
första offentliga protesten häremot, undertecknad av Karl Liebknecht,
Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Klara Zetkin — en
fyr-väppling av den tyska socialdemokratins största och bästa namn
efter Bebels död. Det var den första ljusstrålen från ett land, som
plötsligt sänkts i mörker. Den tände en hoppets gnista hos alla
dem, vilka den 4 augusti träffat som ett dråpslag. Ännu fanns
det socialister i Tyskland!
Det . var från denna lilla Spartacusgrupp, som den snart
började kalla sig, som motståndet mot det officiella partiets
borg-fredspolitik och aktionen mot kriget organiserades. I riksdagen, där
Liebknecht och Riihle länge var de enda kreditvägrarna, i
tidskriften Die Internationale, i Rosa Luxemburgs ”Junius”-brosc.hyr, i
Spartacus-flygblad, på partimöten och underjordiskt — med alla
medel sökte Spartacus mitt under belägringstillståndets och
sabel-diktaturens oerhörda svårigheter rycka npp massorna till insikt
om brottsligheten i Scheidemännens politik och tända hos dem
den revolutionära idealismens låga.
Förföljelserna haglade självfallet över de fräcka
borgfreds-störarna. Karl Liebknecht dömdes till fyrårigt tukhus, Rosa
Luxemburg, Mehring och otaliga andra insattes på obestämd tid
i förvaringshäkte — tusentals spartakister fyllde de tyska
fängelserna och tusenden andra skickades av myndigheterna, vilka
höll en noggrann utkik över alla oppositionella element, till fronten.
Men ingenting halp. Även om blott en förblev fri samlade sig
skaran på nytt och det underjordiska mullvadsarbetet gick vidare,
som-en dag skulle komma, den tyska imperialismens stolta,
byggnad att brakande störta samman.
Lika konsekvent som modig var den spartakistiska
propagandan. Medan de ”oavhängiga” socialisterna, i två hela år efter
krigsutbrottet hängde fast vid Scheidemännen och först efter
mycken tvekan och vånda skilde sig från dessa Judas’ efterföljare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
