Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Skåne, där oroligheter samtidigt utbröto av enahanda
anledning, var J. C. Toil generalbefälhavare. Han lämnade intet
tillfälle obegagnat, ränklysten och fientligt stämd mot demokratien,
att intala kronprinsen gustavianernas opålitlighetet — att de
varken mer eller mindre än traktade efter hans liv; och när därför
bonddrängarna i maj sammangaddade sig i Ystadstrakten, fick han
vatten på sin kvarn. Han förordade strax de strängaste ’åtgärddr
och ’understödde landshövdingen G. von Hosen, som själv var en
ganska resolut herre, att res.a till Ystad för att möta
bondedeputerade, som enligt Schinkel-Bergmans ”Historiska Anteckningar”
överenskommit med de hemmavarande, att förstärkningslagen —
”förskräckningslagen”, som den kallades — icke skulle sättas i
verkställighet, förrän extraroteringen gått för sig. Hit
sammandrogs nu militär, och landshövdingen vägrade mottaga allmogens
— som kom dit i samlad trupp — framställningar. Här kom det
icke till några sammanstötningar, men det gick vida värre på
andra håll. Allmogen var så uppledsen och förbittrad på herrarnas
och framför allt ”frälseinspektorernas” framfart, att man
verkligen icke utan anledning kunde vänta det värsta. I Löddeä, nära
Löddeköpinge by, hade sålunda några år före denna händelse
kra-kel kommit till stånd mellan folket och militären. En tvist hade
uppstått om färjan över ån. Därvid blev en frälseinspektor
överfallen och farkosten tagen. Men Toll skickade ut en avdelning av
Mörnerska husarerna att hjälpa fogden. Den andra parten tutade
i de stora hyhornen för att därigenom samla förstärkning från
alla grannbyarna. Men husarerna skingrade skaran.
Med enskiftet sprängdes de stora, nära varandra liggande
byalagen, böndernas byhorn och budkavlar undanslängdes och
förlorade därmed till stor del sin mera stridbara uppgift. Men de
iram-togos, igen, för sista gången, kan man säga, 1811 och kallade till
samling mot herremännens anslag, ty det var den gamla
berättigade misstron som gick igen. ”Det gamla agget över seklers
ofrihet blossade upp särskilt över hela den del av Skåne, som kan
kallas herregårdsbygden”, säger Bååth-Holmberg.
Här och var började man i tysthet hålla folkmöten — på
Älle-rums fälad, på Tunabergs backe, på Rynge gårds ängar o. s. v.
— och drängarna, själva utlottningsföremålen, voro verksammast.
De tutade i byhornen, de ilade bygderna runt med budkavlar och
förkunnade, att en var dräng och bonde måste sluta sig till dem;
för dem, som ej lydde maningen, gällde det liv och lem.
I Luggude blossade plötsligt upprorslågan upp. Men man
ämnade gå fredligt tillväga, En ung bonde, Ola Persson i Esperöd,
utnämndes vid en stormig stämma i Yäsby att såsom målsman för
den samlade menigheten och Luggude härads samtliga socknar
framföra till landshövdingen, greve von Rosen, begäran att befrias
från utskrivning till dess roteringen blivit verkställd. Han
åtföljdes på sin färd till Helsingborg av en stor skara allmoge. Men
de möttes av ryttare vid tullen. Endast med möda lyckades Ola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
