Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Realism är ett ord, som brukas både ofta och oredigt ’i den
litterära kritiken. Det finns en journalistisk realism, en reaktion emot
dumbommarnas idyll,paradis, som utnyttjar enkelt folks misstrogenhet genom
att måla livets mörka sida med kameran och polisreferentens notisbok.
Men det finns också en konstnärlig realism, som utan att rygga tillbaka
för tillvarons låga och simpla drag söker skönhetens grodd i smutsen
och slagget. Denna senare har sitt mest fulländade uttryck i den ryska
romanen. Endast den kan göra anspråk på att räknas som konst och
realism. Ty frågan om det sköna är det väsentliga för konsten, och
■tolkningen av livet, måste grundas på en insikt av den sanningen, att
livet har såväl vackra som ruskiga sidor. Gorki kan ge en bild av den
undre världen sådan att fasorna av dess detaljer bränns med eldskrift
in i ens fantasi. Men trots karaktärernas förnedring är det Orloffska
bandet rikt på möjligheter till vackra och ädla saker. De tänker över
livet. Och det är denna blandning av sanningssökande och realitetslidelse
som ger den ryska romanen dess estetiska charm och dess slående
intellektuella kraft.
Relativt ung har den ryska romanen aldrig tyngts av ett besvärligt
arv av reaktion emot en otyglad romantik, och den har varit social från
första början. Ryska litteraturen börjar, som Krapotkin påpekar, i
själva verket med Pushkin, Lermontoff och Gogol, och det är ur Gogols
kappa (för att bruka. Dostojevskis uttryck) som alla ryska
romanförfattare kommit fram. I Gogols stora roman Döda själar, historien om
en man som förenar drag av Tartarin, Don Quijote och mr Pickwick
med instinkterna hos en bankrutt geschäftmakare, kan man spåra de
flesta karaktäristiska element hos senare romanförfattare. Varenda en
av godsägarna i Döda själar har blivit ett allmänt talesätt i rysk
konversation. Det är en väsentligen social roman: icke så att Gogol hade
något moraliskt syfte eller någon särskild tendens som han önskade
befordra utan helt enkelt så att han aldrig försökte skildra individer eller
känslokombinationer annnat än i samband med sociala fakta, av vilka
de var en innebende och ofrånskiljbar del.
Dels därför att den ryska litteraturen aldrig behövt Zolas fasor
-av en falsk realism för att motverka alltför lössläppt idylltokeri, dels
på grund av ett starkt vaknat socialt samvete och en därmed förenad
förmåga av sympati med det lidande, som alstrats av ett hänsynslöst
tyranni, och dels slutligen på grund av den slaviska rasens varmare
känslotemperament, har den ryska dikten funnit den hållbara
inspiration, som ensam kan göra en roman till ett konstverk och ej bara en
pamflett eller ett psykologiskt experiment. Det var också därför, att
romanen, om den vill vara sann mot sin egen natur, måste vara social
i sin metod, som den anda, som kastade tsardömet överända, kunde finna
sitt nttryck däri utan att förlora i konstnärlig kvalitet. Den franske
borgarens triumf föregicks av ett århundrade av fruktsam litteratur i
kamp mot den gamla kyrkan och staten. Det ryska proletariatets triumf
föddes i en jordmån av stor konst, besjälad av en djup förmåga att se
in i människans guda,möjligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
