Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess skumma hemska tjusning. Man mins oförgätligt hans
bravader i memoarerna Mitt liv och leverne, historierna om Luskungen,
om den benlöse Kornelius senior och hans son sjömannen, som
mötte farsgubben där denne stakade sig framåt landsvägen på sin
pa-11 med ett blecknattkärl fastsurrat efter pallen med en kedja.
Till det vackraste som fins skrivet på svenskt språk hör
Engströms skiss Vårvandringar, där han en aprildag återvänder till
sin barndoms nu tyvärr så .avvärkade skogar och kommer fram till
Blinda Pojkens stuga:
"Blinda Pojken! Jag’ måste gå till den stugan! Det är väl minst
tjugu år sedan jag var där. Då bodde en gumma i ett förfallet torp i en
äng, där det växte konvaljer. Gräset var vitt av konvaljer. Inne i stugan
satt gumman och spann, och hennes kärleks barn, Blinda Pojken, som
aldrig hade sett solen, men ändå inte var blindare än att han kunde skilja
mellan dag och natt, satt dag ut och dag in utanför på en bärghäll och
viftade med ett blanknött ben av något jur framför sina döda ögon. Han
såg med sina döda ögon, att något rörde sig. Men då solen gick ned, smög
han in och började med något annat. Hans mor ledde honom omkring i
socknen och han samlade järnbitar, metallbitar av alla slag, och på dem
satt han och knackade om kvällarna och lärde att skilja på olika jud bättre
än människor, som både kan höra och se. Folk var vänligt mot honom och
skänkte honom gamla jämpannor, grytringar, all bråte de icke behövde,
men vänligast var banvakterna som gav honom rälsbitar. Hans mor ledde
honom var söndag till kyrkan, och där hörde han klockringningen. Med de
där rälsbitarna började han härma klockorna. Han fick många, bitar av
olika längd och klang. Och slutligen började han lista ihop en
samman-ringning av två klockor med sina järnbitar, som alltmer närmade sig
idealet. Hans mor dog och Blinda Pojken kom på fattighuset. Men då hade
han trampat den lilla gångstigen, som ledde till torpet, så många gånger
att han hittade vägen själv, så länge det var sommar. När vintern kom
med snö och dolde hans millioner märken, måste han hålla sig hemma.
Men första vårdag, då isen började tunna av på de våta stigarna, letade
han sig hem, där han hade sin skatt av järn. Den hade växt så att den
belamrade stugans enda rum. Och där satt han vid fönstret och viftade
ömsom med sin henhit och slog ömsom på sitt järnskrot från morgonen
till kvällen, då han med fotterna trevade sig tillhaka till fattighuset,"
Och där sitter fortfarande Blinda Pojken, nu grånad, och
viftar och experimenterar i den småländska ödestugan! En annan
stark skildring från samma, trakter är den om Monken och
Kongen, Monken som gick som en tiggare genom socknen men hittades
död i sin säng, kvävd av sedlar som han ätit opp för att få sina
pangar med sig i graven. Åter en annan, och den kanske allra star-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
