Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händelsebrus liar jort det svårt för t. o. m. de mest syåtematiska andar
att producera i större sammanhang.) Förf. behandlar omväxlande saker:
Fiehtes synpunkter på det berättigade kriget, Lassalles statsidé, de
aktuella problemen Värdsmakt eller folkmakt, Fred och demokrati,
Proletarisk eller borgerlig statsideologi, den yttre politikens spörsmål, ryska
revolutionen, Massa och idé, Demokrati och sedlighet, diverse
krigsmetafysik etc. — det hela gående ut på att principiellt orientera den
marxistiska socialismen efter proletariatets internationella klassintresse, nu ej
som i Prinzip oder Romantik abstrakt teoretiskt utan med anknytning till
nuets brännande stora sociala frågor. Till vad resultat han kommer, det
röjer redan bokens titel: Klasskamp mot folkkamp! Han betonar det med
kraft på inledningsbladen: ”Ensamt proletariatets internationella
klasskamp kan, inte blott för denna gång övervinna imperiernas nationella
folkkamp utan även för framtiden göra slut på den”. Och där inte
arbetarna har klart för sig, att striden gäller klass-systemets slutgiltiga
avskaffande, där uppger de helt enkelt sin klass’ stora mission i historien.
I Adlers nya arbete möter samma glänsande socialfilosof och stilist
som i hans föregående. Även om man ibland skulle önskat en tanke
jär-vare framslungad, en slutsats hänsynslösare utdragen, alltid rycks man
med av förf os klara logiska bevisföring, njuter man den rena höga luften
kring hans filosofi. Som förut kämpar han här på två fronter: mot
bour-geoisin med dess chauvinism och krigsideologi och mot högersocialisterna
i dera® socialpatriotiska tankeförfall. Hårdhänt visar han opp humbugen
i borgarklassens utnyttjande av stora tänkare, som en Fielite, till sitt
rövarkrigs förhärligande; lysande försvarar han den klassiska tyska
filosofin som en storartad samhällsfilosofi gentemot bourgeoisins fräcka för.
sök att exploatera den för sina smutsiga syften. Mördande avspisar han
maktfilosofiens fraser om kriget som skapare av social vitalism och
andligt uppsving, missuppfattningen eller förfalskningen för själviska
syften av Darwins och Nietzsches filosofi, det kritiklösa överförandet av de
biologiska åskådningarna på sociala förhållanden o. s. v. Den sanna
förnyaren är, fastslår förf. med kraft, icke kriget utan omvälvningen.
Mot socialpatrioterna är Max Adler inte nådigare. Han visar opp
deras principiella ryggradslöshet — hur de missförstått Lassalles proletära
statsidé såsom inväxning i det borgerliga samhället—, han betonar med
eftertryck nödvändigheten att proletariatet upprätthåller och kämpar till
seger sin egen statsideologi — marxismens — emot bourgeoisins, som
måste förintas. (Ty en historisk värksamhet utan ideologi är omöjlig, enär
det alltid är människans ande, vari de ekonomiska livs- och
utvecklings-betingelserna måste omsattas för att bli historisk värksamhet.) Elegaut
men dräpande korsar förf. klingan med psevdomarxisten minister Karl
Renner, en Arthur Engbergs-”marxismens” store profet, som höljande sin
socialpatriotiska ynkedom i vetenskapligt socialistisk kappa vill
teors-tisera hort klasskamp och internationalitet. Klart fastslås den andra
Internationalens stora brist: försummandet av den internationella politikens
problem, de viktigaste av alla.
Men så klart Max Adler genomskådat borgarnas och deras
högersocialistiska lakejers ideologier, är han också själv en smula fången i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
