Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tören, när han är framme, Han hånar narren Diogenes, som var
optimistisk nog att söka en människa på jordens ring, satiriserar sej själv
och sina medmänniskor, vilka dansar vals på krycka och spelar
frihets-bröderna i bur, och förkunnar:
”Värden är hård för gammal och grå,
värden är hård för de unga.”
Hela naturen är ond, ondskan är lagen för livet, själva, rosenskon,
på vilken ”ögats sällhet” dansar genom värden, trampar på sin väg liv
och lyckor. Särskilt i sina äldre dikter är Bo bergnian hopplös pessimist.
Men hur skulle skalden kunna vara annat än pessimist? Han är
bunden av sin borgerliga, redan för en mansålder sedan dödsmärkta
kulturmiljö, och för mänskligt jup att i industriellt-reaktionärt patos jubla
över teknikens framsteg eller några ideer av anno 14. Han resignerar
i stället liksom bokhållaren Levis i hans novell Drömmen, som gick
"udenom” och ”beslöt att inte göra något yrkande”. Yi är vanmäktiga.
Det är bara att finna sej i eländet.
Om Bo Bergman inte är social diktare i egentlig mening, sa som
exempelvis Ossiannilsson ofta är det, så sysslar han dock förbluffande
mycket med det sociala, om man tar det i vid mening, och menar man med
social känsla den mänskliga solidariteten mellan allt mänskligt, så har
Bergman den i hög grad, den är t. o. m. grundtemat i hans dikt. Så betonat
dock: solidariteten är hos honom medkänslan, medlidandet med
olycks-hrödema. Det är något borgerligt även i denna medkänsla, inget
kamp-hårt, uppåtsträvande i täta led med en sina fjättrar brytande klass, utan
en något sentimental determinism, besläktad med vissa drag hos Heine,
B :s store rytmiske läromästare. -Vilt liv, som råkat i nedan, vacklar ute
på gatorna i vinterkvällen, han hör som ett nödrop därutifrån, men det
ger ingen eld åt hans vilja, han sjunker ner i sin privata sorg vid
tanken på att hans käresta eller han måste dö en dag före den andra och
hur mörk värden då ska bli för den efterlevande. Han blir ett med hela
den novemberdystra staden, älskar i förtappad jälplöshet gråheten och
grändens fasa och löven i dans7 kring en bänk i en vrå med en ensam
människotrasa.
Objekten för sin medkänsla, sitt medlidande, får Bo Bergman inäst
ur sin egen miljö, sin egen medelklass och dess proletärer — små
tjänstemän, ensamma ungkar,ar på svältgränsen men med anspråk att vara
överklass — ofta nog mer ömkansvärda än kroppsarbetarproletariatet. För
arbetarna, för massan åter står han tämligen främmande. När han, i
Fiolen, pinas av att ge sitt ”järta med gamla sår till pris åt pöbel och
drängar”, är det nu visst ingen bornerad borgarsyn, utan en fullt
förståelig aristokratism, sådan som alla tänkande människor kan känna —
pöbeln och drängarna fins för honom inom alla klasser, och han gycklar
praktfullt med Lyckans kungar, härrama Bourgeois. Men medan han —
barn av ett individualistiskt sekel — hos småborgarna hittar individuella
objekt för sin sympati, ser han den stora slavande mänskligheten som
något obefryndat, meningslöst vimlande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
