Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ett släkte av dvärgar träter
därnere vid grytor och fat
och juger och dricker och äter
och dör och blir maskarnas mat.”
Han har nog frihetslidelse, eller rättare har haft, men lian har
tappat alla illusioner. Den unge idealisten, som vill väcka den sovande
staden, möttes ej av strid utan av sovande borgare i nattmössor — s& tar
han till flaskan och dricker för kungen och katedraln och vinden som
vänder kappan och så isomnar han, och:
”Det fins ingen större och skönare lott
än sova bland dem som sova.”
Titanen övergavs av den opålitliga mängden, som han velat.jälpa,
spak resignerade han och jorde avbön. Förrästen, vad tjänar det till att
bråka? Efter allt himlastormarbråket fins ju bara kvar ”en ädel lukt,
och det är vi”.
När Bo Bergman skildrar underklassmänniskor, blir det därför också
fullständigt hopplösa typer. Så statarna i berättelsen Blodet, en utmärkt
skildring av förra generationens lantarbetarliv. Ingrid, den unga
jältin-nan, blir -ett kort ögonblick lyftad genom sin kärlek till
förföraren-gods-fideikommissarien, men behåller alltjämt sina tjänarinnekänslor gentemot
honom. Den blinde Johansson, som står ute på gatan i sol och slask och
tigger, utsatt för gatpojkarnas järtlöshet — någon rebell är inte han
häller, även han är belåten, har intet yrkande. Mörkast, intensivast i
Bergmans dikt kommer samma grundstämning fram i den som konstvärk
ypperliga dikten Arbetare:
Det flämmar en eld där vi stå
i sotet med nackar som nicka.
Vi släpa och slita och slå
och hamra och hacka och sticka.
Åhi, tralala,
åho, det går bra,
åhej, håll i och dra,
det är långt till mat och dricka.
Och hälgarna blåsa i kapp,
och ugnarna steka och skålla.
Vi svettas vid kran och tapp.
Vi trampa som jur i en fålla,
Åhi, tralala,
åho, det g&r bra,
åhej, håll i och dra,
så länge ben och armar hälla.
Hör julen och visslornas rop
och hatet som dunkar i hopen
— men allting tar slut i en grop,
och änden på visan är snopen.
Åhi, tralala,
. åho, det går bra,
åbej, håll i^och dra,
så dra vi oss fram till gropen.
I denna dikt visar sej Bo Bergman förstå ekonomilagens strypande
tröstlöshet, förstå åtminstone med känslan vad kapitalismens blinda, bru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
