Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman står inte längre som bokhållaren Levis utan yrkande,
nu predikar han:
”Krig mot trollmän är ettt heligt krig,
och den nya morgonrodnans vingar
skola vävas, frihetstro, av dig.”
Och idet är ju bara helt naturligt, att han iska stå där till sist, så
ärligt mänsklig som han är i hela .sin dikt. Nu, när ingen mänsklig känsla
har rätt att tiga längre. Hans sunda livskänsla har dock alltjämt
Hunnits kvar, där innerst .inne, trots hans oftast hopplösa syn på tillvaron.
Han har dock redan långt före detta skrivit sa starka saker — om också
starka med hopbitna tänder framför en själ färdig att brista — som Till
en konstnär, som han manar att plundrad på hela livets lycka ”tänka
varmt när livet blåser kallt”. I Den stilla stunden torkar han leende av
sej smutsen som yr från julen ute i värdens hets — ”.det är nog med
dem som ropa ve” — och man får gå till mänsklighetsfamnaren Fröding
för att finna en så manligt på en gång ödmjuk och stolt dikt av livstro
trots allt som En människa, vilken börjar i intighetskänslan: ”Jag är
en människa, en lus, ett lappri” och efter att ha hänsynslöst avslöjat sin
själs vildmarker till sist i översvallande broderkapskänsla ropar:
”.Jag är en människa, så spotta på mig.
Jag är en människa, se här min famn.”
Den andan springer inte ur bohämpoesi, och Bo Bergman är ingen
bohämpoet, även om han bär drag därav i sitt ämnesval och .sin
vardags-pessimism. Den är ett med hela den mänskliga passions- och
uppståndelsehistorien, isådan den utspelats i alla tider och inte minst just nu i
de bästas, de ömtåligast kännandes och häftigast viljandes, själsstrider.
Och i de lyriskt förtätade tankerader av mänsklighetens diktare över
tider och klasser, som i vår, de revolutionäras, tunga, konfliktfyllda
vandring ska lysia oss och ge ,oss kraft till livstro och uthållighet, flätar
vi tacksamt Bo Bergmans lilla -strålande — av broderskap och hänförd
offervilja -strålande — dikt Livskamp:
Aldrig mäta v-ad man lider,
kämpa genom tiders tider,
liv för liv och vän för vän,
vackl-a, .störta, resa sig igen
— det är modet, det är lagen
för allt liv som står i slagen,
och där istå vi var med sitt,
du och jag, i kampens mitt.
Ingen slipper. Var -skall -svinga
-svärd i kallets kamp, och ringa
är ej något ka.ll -som härs
av en tro, en lust att bringa
allt, om allt en gång begärs.
Handen åt varandra, bröder!
Den är störst, som -starkast blöder,
den är främst som giver mast.
i Så blir livets kamp en fäst. ; ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
