Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsresultat rörande gruvdriften uttalade sig kongressen för att
tvinga regeringen att helt acceptera nationaliseringen och att, om
Lloyd George vägrar, inkalla en särskild kongress. Vad allt kan
icke sedan inträffa? Där stå i denna sak eniga och beslutsamma
arbetarmassor. Det visade omröstningen, som gav 4,400,000 röster
för och blott 77,000 mot resolutionen. Slutligen kan i detta
sammanhang nämnas, att även bankernas ”förstatligande” — ju även
ett ”bolsjevikiskt” otyg i borgarögon — var starkt på tal.
Parlamentskommittén fick vidare en svidande bakläxa.
Kongressmajoriteten ville ha fram direkt aktion för alla frågor, ej blott
de rent fackliga. Högerriktningen, kännande marken gunga
under fotterna, lade då fram en krokbensresolution, som gav ett
finger åt direkt aktion, men därifrån ville utesluta de politiska
frågorna. Det sluga försöket strandade likväl. Resolutionen föll med
2,250,000 röster mot 2,030,000. Därmed var fältet fritt för det
radikala yrkande på motiverad återremiss d. v. s. med upptagande
av extraparlamentariska aktionsmedel för även politiska syften.
Hä.r stod striden mellan s. k. ”konstitutionella metoder” och ”den
våldsamma, vägen”. För motiverad återremiss röstade 2,600,000;
minoriteten utgjorde 1,100,000.
Då detta beslut blev känt, höjdes ett ramaskri i den
borgerliga prässen. Man förstod att här var allvar. Ej mindre än en
fjärdedel av samtliga engelska, valmän voro representerade å
kongressen. En dylik votering tydde ju på en så stark utbredning av
misstroendet till koalitionsregeringen, att en av de första
verknin-garne av kongressen kan bli parlamentets upplösning och nya val.
Den vägen vilja mellanmännen gå. Framför allt gäller skriket i
borgartidningarne fackföreningsrörelsens definitiva politisering.
De engelska förhållandena torde emellertid i industriellt och
kommersiellt avseende vara så framskridna, att det steg, som tages till
fullt frigjord, självständig politisk arbetarrörelse når med sina
tåspetsar in i statslivets former och institutioner, hotande dem,
därför att dessa så omsorgsfullt bevarats åt de sociala
borgarintres-sena. Parlamentet är en alltför borgerlig sekelväxt för att i
längden kunna suga upp de proletära elementen. Begreppet ”reform”
i sin engelska fattning börjar få en proletarisk översättning, vars
språk är förunderligt likt en revolutions uttrycksmedel.
Vartåt vinden blåser är nu otvivelaktigt. Även den
vacklande och oklare Hendersons ståtliga valseger är ett intyg om
stämningen; hans val har sin styrka i sin negation av khakivalregimen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
