Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen och skenhelighetens obönhörliga fiende, utan pietismens
Jesus, som försonaren för våra synder. ”Mr Britling kommer till
klarhet”. Det är inte waldensernas uppoffrande brödrakärlek
eller Savonarolas heroiska kamp mot präst- och mörkvälde. Det
är underkastelsens bönemötesetik, som färgat ”den nya tidens”
bleka bokmänniskor. Det är — ”rättfärdiggörelsen genom tron”
— genom Häst-Augusts enkla anammande av nåden, som lyser
utefter raderna av denna ”klarhet”. Jag syftar knappast på Sven
Lidman. Vi ha inte räknat honom som en verklig insats i det
officiella kulturlivet. Men hans hellenism var dock så glansfull,
att den vida lyste över såväl ”Thure Gabriel Silverstååhl” som
hans erotiska utbrott och nationalistiska 1914-års-idéer. Men
framförallt står den sig vid sidan av hans sista bok: ”Såsom
genom eld”. Lidman är i alla fall en exponent på just denna
skälvande epok. En människa, som gått ”från klarhet till klarhet”,
och nu träder fram som ett enkelt vittne om det ”vita ljuset”!
Lidman är glad, emedan han blivit ”frälst”.
Men om samma enkelhet i klarheten inte kan tillskrivas alla
dem, som nu vandrar omkring i ”misströstans dy”, så står man
dock spörjande inför en hel del av de övriga pennorna. Ellen Ivey
föll på den pura nationalismens grund. Det fanns en
klassmedvetenhet och en åtminstone undermedveten politisk byggnad i
hennes tankebilder, som besegrade kulturradikalens svaga vilja
och tvang den att ge upp. Men vad som personligen ödesbestämt
sådana bloss som en Henning Berger, en Martin Koch, en Marika
Stjernstedt att gå in på de etiska förgårdarna, är svårare att
uppklara. Det är människor med ett visst utpräglat förflutet.
Människor med realism och idealitet, färgkonstnärer pr stålpenna,
lidelsens målare, gatans och könsfrågans filosofer. Det är
ätteläggar av 80-talets våldsamma genombrott i Sverge och på
kontinenten, det är krafter som i viss mån varit med om att bilda,
skola i Sverge, och som inom kulturradikalismens ram låtit
blickarna riktas mot sig.
En bohämens tecknare, en trottoarmålare som Henning
Berger, vittnar nu — ej längre med världsföraktarens förnämt
cyniska löje utan med ”hjärtat på väggen” om alltings
fåfänglig-het. Det är inga stora inre uppgörelser alls. Det är bara kramp
från krisens hundår, reflexer på hjärnan från några fjärran
urbilder — det är svallar från de stora striderna, dyningar genom
spalterna, som väcker vid första beröring med sjukdom, nöd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
