Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liebknecht försvarade sig, ocli de bägge motståndarna skildes med
en handtryckning som vänner. Åter hade Liebknecht vunnit en
anhängare.
På fredagen stod medlingsförsök i förgrunden. Men alla
rann ut i sanden, då de besatta byggnaderna inte återlämnades.
Spartakistiska angrepp mot olika bangårdar misslyckades,
däremot återtogs andra av deras förlorade stödjepunkter. På
eftermiddagen for Liebknecht med underjordiska järnvägen rätt genom
Berlin och kunde inte neka sig att delta i olika folksamlingar
där lidelsefulla tal hölls. Yid Hallescher Tor hade han hela
natten till söndag morgon sammanträden. Efter några timmars sömn
ville han fortsätta vidare men måste vända om då
regeringstrupperna besköt Vorwärts. Till meddelandet, att hans äldste son
blivit innesluten där, svarade han endast: ”Huvudsaken är att han
uppför sig tappert, ty han är ju min son. Det kan heller inte
hända honom något, då han inte alls förstår sig på att använda
vapen.”
Nu började regeringstruppernas planmässiga angrepp.
Vorwärts besköts med artilleri och stormades, och snart togs också
alla spartakisternas andra stödjepunkter. Upproret var nedslaget.
Det var slutet på Liebknechts arbete. Samtidigt började en stark
hetsjakt på honom. Överallt sökte man honom och en hel här av
kriminalpoliser uppbådades.
Liebknecht for till Neukölln. En enkel trofast kamrats
familj tog upp honom i sitt blygsamma hem i tredje våningen av
ett gårdshus. Där omgav man honom med en omsorgsfull kärlek
och alla tävlade i strävan att få honom att glömma de gångna
fruktansvärda dagarna. Och även Liebknecht betygade,
obekymrad om tilldragelserna, på ett hjärtligt sätt vännen sin kärlek.
Han tog hans lilla dotter till sig och läste hela dagen sagor
för henne. Det var en flykt i en annan värld.
Även under söndagen stannade Liebknecht på denna
tillflyktsort. Äntligen kunde han unna sig den ro, han så väl
behövde. Mycket tänkte han nu på sina barn och särskilt sin Helmi
(Wilhelm, den äldste sonen): ”Nu när han är häktad, kan jag ju
berätta för er, vilket präktigt barn min son Helmi är. När han
var tre år gammal, var vi ute på en resa. Jag steg upp på en
liten kulle och var nära att falla ned. Den lille mannen ställde
sig framför mig, höll upp bägge händerna och ropade: ’Pappa,
ska jag hålla emot, så du inte faller’?” Denna vilja att tilltro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
