Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi gjorde undan vår middag tidigare än vanligt
den dagen, läto sadla tre mulåsnor: för
kommissariatmannen, Wartin och mig, stucko ett halft dussin
patroner jämte stubintråd i mina sadelpåsar, som voro
vattentäta, och begåfvo oss på väg nedåt dalen.
Sullivan föredrog att gå till fots och El-Diablo-kaptenen,
som hade febern i kroppen, åtog sig att sköta
butiken — ringa ansvar, då där ingen rörelse kunde bli
förrän kassören anlände.
Regna gjorde det jämt, skvalade, skvalade som
om det aldrig ämnat upphöra. Spåret, som ledde
stupbrant ned genom urskogen, var fyldt af rinnande
vatten; djupa hål, där det gräft sig under trärötterna,
små vattenfall, där det rann öfver, gyttja, lera,
slipprighet och elände öfverallt. Det var icke väg för
annat än mulåsnor och majorens indianhäst från
högbärgen söderut. Den klättrade som en get, såg äfven
mest så ut, men var bitsk som en varg och kallades
»bocken» utefter hela linjen. Nu afundades vi egaren
det ypperliga djuret, så ofta vi än förut varit kvicka
åt det. Sullivan gick, som sagdt är, snafvade,
tumlade, åkte på baken, var nedsmord med lera från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
