Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rame kommo ombord och mönstrade en och hvar.
Den synen gjorde mig helt matt, så att jag så när
släppt kolsäcken, och måste hvila mig en stund. Min
första tanke var att uppgifva hela resplanen och stanna
bland kolbusama tills vederbörande hunnit lugna sig
en smula, men då kom lyckan mig ändtligen till hjälp.
— Öfvermasldnisten kom nedrusande på
kolpråmen och ropade ut en fråga, om där fans två karlar
villiga att följa med fartyget som eldare. Två af dem
som förhyrts hade kommit fulla ombord och hade
råkat i sådant slagsmål, att den ena fått sin arm
knäckt, och hamnpolisen hade tagit hand om den
andra.
— Jag steg genast fram och efter några
ögonblick en af de andra busarna. »Hvad heter ni?»
frågade maskinisten. »Eckengruber», svarade jag och
skrefs in under det namnet. En timme senare voro
vi på väg och två timmar därefter fick jag börja elda.
Vi arbetade inte mera än tre timmar i gången.
Majoren tände sin pipa och satt tyst en stund.
Därpå sade han »prosit», tog en lång klunk ur sitt
glas och böljade på nytt:
— Har någon af er, mina herrar, varit nere i
pannrummet på en snabbgående ångbåt? Inte? . . .
ja, då har ingen af er häller någon aning om hvad
helvetet är likt. Ni må tro mig eller ej, efter behag,
men om jag ännu en gång hade att välja mellan en
tur öfver Atlanten som eldare, eller några års
tukthus, så skulle jag utan minsta tvekan välja tukthuset.
Det låter kanske inte så mycket att tre timmar å rad
skofla kol in i en ugn . . . men försök det på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
