Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag är rädd för Lundvik, upprepade majoren,
då vi skildes vid dörren.
Det hade han skäl till. Dagsljuset hade jämt
böljat tränga genom regnmolnen nästa morgon, då
vi väcktes af bud från hospitalet, att Lundvik just
dött. Febern hade än en gång kommit tillbaka och
drifvit honom till sådant yrande ursinne, att de
tvungits binda honom vid sängen. I den första
gryningen hade han dragit sin sista suck. Det är icke
långa omständigheter där nere, när febern är af rätt
slag, den må sedan kallas »gula febern», »El vomito
negro», »Chagres-feber», såsom i Panama,
»Limon-fe-ber», som i Costa Rica.
Icke är där häller i sådant klimät långa
omgångar med begrafning. Vi hade knappast hunnit sluta
vår frukost, förrän ordningsman Taivalmaa steg in och
sade ifrån att grafven var färdig.
Vi gingo ned på hospitalet och buro honom upp
på kullen, där många grafvar förut gräfts och fyllts. En
sliten hospitalfilt täckte honom, annan svepning fanns
icke, icke häller tid att slå ihop en kista. Lika litet
kunde vi hålla dem på lager, det skulle varit för
kusligt.
Regna gjorde det än, men hvarenda man i lägret
var ute och hvartenda ansikte uttryckte allvar. »I dag
mig, i morgon dig», är alltid dödens tysta hot. Nere
i den ångande urskogen, där hvart andedrag mänges
med feberdunster, värkar hotet mera omedelbart —
»i morgon dig», gäller icke blott nästan, grannen*
Det gäller dig, dig och dig. Enhvar tar det åt sig.
Molnen hade kommit i rörelse, bildade icke längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
