Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nikolai II:s första regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af eget initiativ och trots opposition i de heliga
traditionernas namn af åtminstone en biskop.1
Nikolai U:s förfoganden på det kyrkliga området
inspirerades naturligtvis i fråmsta rummet af Pobedonostseff.
1 sin egenskap af prokurator vid den heliga synoden var
han i sjålfva verket tsarens ställföreträdare inom denna
och kunde på grund af sitt personliga inflytande hos
härskaren utöfva så godt som oinskränkt makt inom kyrkan,
hvilken lika helt som rikets världsliga institutioner är
underordnad själfhärskaremakten. Medlemmar af synoden
äro, utom prokuratorn och hans adjoiut samt chefen
för synodens kansli: metropoliterna af Novgorod, S:t
Petersburg, Moskva, Kolomna och KiefT samt nio ärkebiskopar
och biskopar, som utses af tsaren. Såväl metropoliterna
som ärkebiskoparna och biskoparna föreslås till
utnämning af synoden, men utnämnas slutligt af tsaren, som
äfven efter behag kan afsätta dem. Synoden och kyrkan
kunna förty användas såsom synnerligt kraftiga redskap
för upprätthållande af själfhärskaremakten och för dess
utvidgande genom propaganda bland de folk af annan
religion, som intvingats under tsarernas spira.
Det var Peter den store, som med vanlig omsorg om
själfhärskaremaktens befästande gjorde sig själf till den
ryska ortodoxa kyrkans öfverhufvud i stället för dess
tidigare andliga styresman, patriarken af Moskva. Så
föga själfständigt denne än kunnat utöfva sin myndighet
1 Såsom grund för giltiga anspråk på kanonisering anses enligt den
grekisk-ortodoxa kyrkans tradition (åtminstone i Ryssland) beväring ntan
artificiella medel i oförmultnadt tillstånd af den begrafda kroppen under
en längre tid, ett hundratal år eller så. Den numera helige Seraphim
hade icke legat i sin graf mera än sjuttio år, men befanns dock så
sönderfrätt af tidens tand, att endast benknotor, hår och tänder funnos kvar,
såsom ju icke ovanligt är, när kroppen i öfrigt förmultnat. På grund
häraf protesterade biskopen i Tamboff, Dmitri, mot kanoniseringen såsom
icke öfverensstämmande med kyrkans kraf på materialiserad helighet, men
tsaren resolverade att de rester mun funnit oförmultnade utgjorde
tillräcklig grund för den aflidnes anspråk och meddelade Seraphim
helgona-värdigheten. på samma gång tsaren själf med en stor del af sitt hof och
åtföljd af högre statsfunktionärer företog en pilgrimsfärd till det nya
helgonets graf. Biskop Dmitri af Tamboff afsattes och förvisades till
Vjatka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
