Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förryskningspolitikens utveckling i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ordförandena i kommunalnämnderna sävfil som
läkare och krigskommisarier vägra att medverka vid
uppbådsförrättningarna. Och slutligen kunde de upp>
bådade unga männen såsom en sista och kraftigaste
protest uteblifva från såväl uppbåd som tjänstgöring.
Man hade haft alltför stor hast i S:t Petersburg med
»reformen» och hade så helt in vaggat sig i
förhoppningarna, att den skulle kunna utan större svårigheter
genomföras, att man icke vidtagit några särskilda
försiktighetsåtgärder. Bland annat hade man försummat
att göra några förändringar i hvad man kunde kalla
sjålfva uppbådsmaskineriet, utan förordnat, att den gamla
värnepliktslagen härvid ännu skulle tjäna till efterrättelse,
och hade därigenom i väsentlig mån underlättat
möjligheterna för motstånd. Man förmådde icke fatta att
massorna af folket i Finland omedelbart skulle inse huru
föga det perlida »tillsvidare» i medgifvandet, att endast
180 man skulle uttagas till tjänst vid den finska
gardes-bataljonen, innebar af garantier för framtiden och väntade
därför icke afsevärdt motstånd.
Motståndsprogrammet blef emellertid mycket ojämnt
genomfördt, främst på grund af den undfallenhetstaktik
det gammalfinska partiet proklamerat som den enda
riktiga och hvilken detta partis anhängare därför ansågo
sig, om icke skyldiga, så dock oförhindrade att följa.
Bland prästerskapet hade partiet i fråga en mängd
företrädare, främst den finska kyrkans primas, ärkebiskopen,
hvilken, så snart det på allvar blef fråga om att vägra
kungöra värnepliktsförordningen i kyrkorna, till Finlands
präster aflät en rundskrifvelse, som i osmaklig
argumentering säkert icke har många motstycken. Däri förklarade
herr ärkebiskopen, att prästen genom en vägran att
kungöra uppreste sig mot öfverheten och, för att anse sig
berättigad att så göra, borde »säkert veta att sådant
motstånd öfverensstämde med Guds vilja», tilläggande att
han, ärkebiskopen, för sin del icke trodde att denna vilja
gick i sådan riktning. Vidare förklarade han, att »om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
