Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förryskningspolitikens utveckling i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna slutligen blefvo antingen alls icke inlämnade, eller
i andra fall så sent, att den i lag föreskrifna granskningen
så mycket mindre kunde medhinnas som
kommunalmyndigheterna oftast vägrade att taga befattning därmed.
En del kommuner hade redan i december 1901 vägrat
att anställa val af medlemmar i uppbådsnämnderna,
hvarigenom senaten bibragts en föreställning om hvad
man hade att vänta af de öfriga, når ordningen komme till
dem att taga ställning till frågan. Och vid den tiden
hade senaten redan hunnit förbi den tidigare ståndpunkten,
att endast underlåta att göra motstånd mot olagligheterna.
Nu var den inhemska regeringen villig, att direkt bidraga
till och understöda sådana, hvarför den ock i en skrifvelse
till guvernörerna anbefallde dem, att »med tillämpande
af alla medel, som enligt lag äro medgifna, såsom
föreläggande af viten till lämpliga belopp», söka tvinga
kommunerna att förrätta ifrågavarande val. Till och med den
våren 1901 olagligen utnämnde ryske guvernören i Nylands
län tvekade om lagligheten af sådant tillvägagående, men
Bobrikoffs rådgifvare, prokuratorn Johnson, förklarade i en
till generalguvernören inlämnad utredning rörande
lagenligheten af senatens föreskrift, att »det måste erkännas, att
en sådan rättighet framgår af själfva sakens natur, emedan
i motsatt fall lagens fordringar ofta kunna blifva utan
verkan». Detta i fråga om den ryska
värnepliktsförord-ningen, hvars stridighet mot lag dåvarande senatorn
Johnson själf varit med om att — låt vara i mjukaste
omskrifning — påpeka i senatens efter promulgationen
däraf aflåtna hemställan.
Viteshotet gjorde emellertid mycket ringa verkan,
ehuru en mängd kommuner utsattes för sådant. Beloppen
växlade från några hundra till några tiotusentals mark,
men endast i ett fåtal fall låto kommunerna häraf förmå
sig att frångå den ståndpunkt de intagit. Slutligen fann
sig senaten i sådant trångmål, att den anhöll om rätt att
själf utse kommunernas företrädare i uppbådsnämnderna,
där sådana icke blifvit valda. Men höga vederbörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
