Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utvecklingen i Ryssland under åren närmast före revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktning, till hvilka alla oppositionselement godt kunde
ansluta sig. De mest radikala elementen bade härvid
tillkämpat sig rätt långt gående medgifvanden af de mera
moderata, men voro det oaktadt beslutna att icke låta
sig slutligt nöja med uppfyllandet blott af de
öfverens-komna fordringarna, utan att i sinom tid söka drifva
utvecklingen vidare i den riktning de ansågo böra följas.
Och parallellt med, ehuru delvis utanför dessa förbund
verkade de öppet revolutionära, som endast i en
fullständig och våldsam omstörtning af det bestående trodde
sig kunna finna en möjlighet för uppkomsten af det nya
statsskick de ansågo böra utgöra det slutliga målet för
all politisk sträfvan i Ryssland. Men äfven bland dem
voro åsikterna om hvilket detta nya statsskick borde bli
och huru det skulle organiseras i mycket hög grad olika.
I november 1904 sammanträdde ånyo en kongress
af semstvo-representanter med inrikesministerns
begif-vande i S:t Petersburg och enades om ett formligt
konstitutionellt program, till hvilket under de närmast följande
veckorna anslöto sig andra medborgaregrupper, som
öfver-allt i landet, trots polisens trakasserier, samlats till
öfver-läggningar. Och i december upptog slutligen regeringen
de af semstvo-kongressen framställda fordringarna
officiellt till granskning. Under denna förklarade
justitieministern Muravjeff, att Rysslands tsar icke vore
berättigad att förändra styrelsesättet, medan Pobedonostseff
framhöll, att »Ryssland skulle falla i synd och återgå
till barbariet», att moral och religion skulle lida och Guds
lag kränkas, i händelse tsaren afstode sin makt åt andra.
Witte invände mot dessa den blinda reaktionens
anhängare att, »om lag och religion förbjöde tsaren att af
fri vilja införa grundläggande reformer, så skulle en del
af folket sluta, att dessa reformer måste tagas med våld.
Det vore en verklig uppmaning till revolution».
Wittes ord och deras, som anslöto sig till honom,
vunno dock icke gehör gentemot den förstockadt
reaktionära majoriteten inom ministären, i anledning hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
