Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DAVID ANTTILAS ÖDE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande under de första åren — och de första
åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas
vanligen inga på miltal, af träd och buskar
och annat ögat kan hvila på intet spår. Så
långt blicken når endast slätt och sky och ofta
under veckor och månader intet tecken af djur
eller människor eller något annat lefvande. Där
såsom allestädes har den första beröringen med
kulturen varit död och förstörelse för allt, som
förut lefde och rörde sig på de vida markerna.
Endast på våren har prärin lif. Då klä-
der den sig i blommor och grönt; fint, mjukt
grönt, som har något af brudlik blyghet och
skiftar i otaliga, veka toner med vinden, ljuset
och sommarmolnen. Men det är blott för några
få veckor. Solen förvandlar snart allt det
gröna till grått, grått af ett otal skiftningar
åt brunt och grönt, som längst borta alla
drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet,
men grått i all hufvudsak, ett grått, hvari
nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt kan
spåra någon som hälst skönhet.
För honom är det allt ödsligt och enfor-
migt, ödsligare och enformigare ju längre års-
tiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar
öfver i solförbrändt gråbrunt, utan omväxling
ända till yttersta synranden.
Men ödsligare än någonsin är prärin, då
den anlägger sin vinterskrud, som är skinande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
