Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DAVID ANTTILAS ÖDE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vildmarken, där numera på sin höjd några få
hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar.
Endast längst i norr och nordost, upp emot
gränsen till Kanada, äro skogarna i Minne-
sota ännu i det närmaste orörda. Timmerhug-
garne tränga visst årligen allt längre in i
vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt
rådt på den. Ännu äro skogarna där borta
fulla af vildt och vattendragen af fisk. Endast
de, som förut hade sin enda utkomst af jak-
ten och fisket, ha försvunnit. Och därför står
skogen där uppe ändå mera öde och tyst och
hemlighetsfull än fordom, då de närmaste ny-
byggena ännu voro många dagsresor borta åt
söder.
TTnder sommaren händer det väl som of-
tast att stadsbor tränga ett st}rcke in i öde-
marken för att under en eller annan vecka
ofreda de vilda djuren och lefva gränsmarks-
lif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt
norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen
själf hålla dem tillbaka. Leken begynner så
otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig
fram litet längre in i ödebygden.
Det är på vintern odlingen tager sina fjät
allt längre in mot den jungfruliga skogens
hjärta, med dånande yxhugg och brakande af
fällda skogs jättar, som lämnat ungdomsåren
bakom sig redan då de första nybyggarne stego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
