Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DAVID ANTTILAS ÖDE - I skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen. Kocken betraktar honom med någon för-
undran, men utan att röra sig och utan att
yttra ett ord till hälsning. Det är allt utom
vanligt att få besök af någon där i ödemar-
ken, inte af anständigt folk åtminstone. Troli-
gen bara någon drifvare, som söker nattkvar-
ter och ett mål mat. Fast icke ens sådana
äro vanliga företeelser i skogen.
Men så får kocken med ens syn på ett
underligt bylte på kälken, hvilken mannen
drar efter sig, med kälkrepet bundet kring
lifvet. Det är ju — nej — jo, så hjälpe ho-
nom Gud, är det inte ett barn, som hälft lig-
ger och halft sitter på kälken, sofvande så
tryggt som i sin egen säng.
— Herre Jesus! säger kocken halfhögt
och tar i häpenheten pipan från munnen.
— Hvad för en galning är ni, som häm-
tar ett litet barn hit ut i vilda skogen? häl-
sar han därpå mannen. Och tillägger några
mustiga ord af innebörd, att han nog redan
sett ett och annat i sina dagar, men aldrig
någonting fullt så ursinnigt.
— David Anttila är jag, från Sotkamo,
besvarar den nyanlände lugnt hans fråga,
utan att fästa sig vid kommentarierna. —
Och galen är jag inte. Jag hade ingen att
lämna flickan åt, och därför tog jag henne
med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
