Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Landet. Allmän öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de uttorkade dälderna med ännn djup dy, oansenliga qvarlefvor af en forntida
sjö, - när man erinrar sig de talrika och djupa ”jettegrytor,” dem hafssvallet
utsvarfvat i hällarna, och sammanlägger allt detta med de många traditionerna
om skeppsvrak m. m., funna på höjder långt upp i landet, — tänker man sig
tlllbaka i en tid, dä oceanens vägmassor betäckte hela Finland och endast de
längsta ryggarna af Maanselkä höjde sig öfver de vida ödsliga vattenrymderna.
Småningom — man kan ej tvifla derpå — föll hafvet tillbaka, eller rättare,
landet höjde sig, åsar, kullar och högslätter blottade allt vidsträcktare ytor,
sjöarna instängdes, närdes af vårfloder ock källsprång, förlorade sin hafssälta och
bildade denna Inre skärgård, hvilken ännu förtjusar ögat i medlersta och östra
delarna af landet. Sålunda är Finland uppkommet genom landets fortgående
emancipation från hafvet — ett ständigt lösgörande ur famntaget af Östersjöns
båda armar — och hvad mera är, denna flertusenåriga naturprocess fortgår
ännu i dag. Man betraktade kusterna. Långsamt, men tydligt drager sig hafvet
tillbaka; städer, anlagda vid kusten för tvåhundrade år sedan, befinna sig nu ett
godt stycke väg derifrån; hamnar uppgrundas; sjöar och floder utsina genom
den starkare sluttningen mot hufvet; långs vestra Finlands långgrunda kust
tillandas årligen stora slätter och nya öar uppstiga ur vågorna. Vattenmärken,
huggna för nära hundrade är sedan[1] efter hafsytans dåvarande medelhöjd,
bekräfta landets stigande, hvilket för öfrigt är på olika orter olika, mindre vid
sydkusten och Finska viken, högst påfallande nordligarn vid den Bottniska.
Man beräknar detta stigande, der det är högst, från Torneå till Wasa, till 41/2
fot på seklet. Sydkusten af Finland åter befinnes inom 100 år hafva höjt sig 2,
eller närmare: 1,98 fot. Tänker man sig nu t. ex. sjuhundra år tillbaka, så
finner man, att kusterna vid första Svenska eröfringen, då hafvet på sina
ställen stod 14 fot, på andra ända till 311/2 fot högre än nu, måste hafva haft ett
helt annat utseende. Roar man sig åter med drömmar om en aflägsen framtid,
kunde möjligen den tid uträknas, då Finland arronderat sig komplett, — då
Bottniska och Finska vikarna smalnat till obetydliga dammar, närda blott af
de i dem utflytande strömmarnas tillflöden.
Finlands areala innehåll utgör, enligt nyaste beräkningar[2], 6,844
geografiska qvadrafmil, eller nästan på ziffran lika mycket som arealen af tre
Konungariken: Preussen, Baiern och Sachsen sammanlagda. Det bor likväl
anmärkas, att Finland i detta omfång upptager äfven Lappmarkerna; Uleåborgs
län ingår deri med icke fullt halfva vidden, eller 3,012 qv. mil. Fasta landet
sträcker sig från 59° 48′ till 70° 6′ nordl. bredd och i dess största
utsträckning i vester och öster frän 38° 50′ 40″ till 50° 2′ long. Sydligaste punkten är
Hangöudd; den nordligaste infaller vid Skorajokis utlopp i Tana-elf.
Gränser äro förutom hafven i vester och söder: mot Sverige och
Norrjge floderna Torneå, Muonio, Köngämä, Tana, Enarejoki samt några mindre
sjöar och vattendrag: mot Ryska guvernementerna Archangel och Olonetz,
hufvudsakligen Maanselkä samt mot Petersburg, Rajajoki eller Systerbäck och
mindre bäckar. I fordna tider räknades till Skandinavien icke allenast
Sverige och Norrige, Danska öarna, Juthland och Schleswig intill Eiderströmmen,
utan äfven Finland intill Neva. En folksägen berättar[3], att man i skogen
vid Neva hörde ett beständigt knackande likasom af stenhuggning. Slutligen
hade en af invånarne mod att tränga fram för att se hvad det var och fann då
ett Rå, som högg på en sten. På tillfrågan hvad det var, svarades: ”att
denna sten skall vara råmärke mellan Skandinavien och Moscoviternes land.” —
Man ser numera icke till denna sten, ej heller hör man numera några
knackningar.
Om, såsom det blifvit anmärkt, den skandinaviska halföns yta närmast
liknar en från öster kommande stormvåg, stelnad i det ögonblick den skolat
bryta sig, kunde man likna Finlands bergformation vid en från den
högsta, norden utstrålande kristallisation, löpande än i korsande, än i paralela
linier nedåt landet, alltmera utplattad och försvinnande, ju längre den sträcker
sig söderut. Kort innan den mäktiga norrska fjällryggen sänker sig under
Ishafvets böljor, utsänder den åt sydost en ödslig fjällsträcka, hvilken, förvildad
i flera mindre åsar och enstaka berg (Peldoivi 2000 fot, Ounastunturi 1931 fot),
vid Tanaelfs källor samlar sig i den nyckfulla, än högslätt, än sandås, än
skogsfjäll liknande Maanselkä, landtrygen, företrädesvis så benämnd. Denna
moderstam för så många grenar, bland hvilka tvenne söka sig rakaste vägen till
nordkusten af Bottniska viken, löper först i ostlig riktning till gränsen af
guvernementet Archangel, böjer sig der åt söder, bildar en del af gränsen mot
Ryssland, vänder sig i bugter åt vester och sydvest, begränsar mot hvarandra
landskapen Österbotten, Karelen, Savolax, Tavastland och Satakunda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
