Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Landet. Allmän öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Ivolajokis utlopp i Enare, rågen och hampan i Muoniouiska. 1 Uleåfarg
bär äppelträdet blommor, men aldrig frukt, som nugoag$0g plockas i
NyCar-Ichy. Hotveiterne blifva dcremot allmänna; :’ifven sas liafra; vinbär, hallan
och smultron börja, krusbären mogna e) fullkomligt ofvanom Gamla Carleby.
Linet. aom redan i norra delen af Wttsai län antar en viss sträfhfe, odlas Icke
nordligare; det bästa v ex er i Tavastland ocli Satakunda.
Tobaksplanteringarna l%yiiua i medlerata Österbotten och drifvas sedan öfver hela. landet i
smått. llvote trifves ieke väl ofvannm Wasa, men odlas mera, ehuru
ömtåligt. i Nyland och Åbo län; bohvete endast i Wi bergs län. Ärterna börja i
Uleäborg, men blifva först i Tavastland allmänna. Humle odlas frän iicli med Wasa
län öfverallt. Af sydligare trädslag gar pilen högre, men asken lägre mot norden i
Finland, än i Sverige. Eken går sällan norr oni (il:s(a graden oeh synes sedan
hundrade årbetydligt aftagit. LSnn och lind träffas vilda ännu i sydöstra
Österbotten; högre upp gä de, planterade, med svårighet. Almen träffas stundom vild
ä Tavastland oeh trifves, planterad, ännu I Was-, der a fven korsbären mogna.
Den stela hiigstammiga furan, Finlands yppersta inkomstkälla, och den
lummiga granen gifva landets skogar ett mörkt, allvarligt, stundom dystert
utseende sommartid, då man i dem inträder Mm kontrasten af de blåa sjöarue
och älgarna# ljusa gräsmatta. Gladare är skogens utseende vintertid’, dä
barrträdens alhiiig vissnade grönska behagligt afsticker nrat den mjällhvita snön
ocli den friska doften af granen städse erinrar om naturens odödliga ungdom
midt under dess länga skenbara vinterdöd. Att med lätt släde och klingande
bjeliror Ska genom en sådan doftande mörkgrön och snöhvit vinterskog, helst
när stjernor oeh norrsken framskimra mellan de dunkla grantopparna, liar fät
sinne och lynne något högst upplifvaiidc. Nordbon känner detta rätt väl ocli
han förstår, huru det är möjligt, att sjelfva Lappen längtar från en bildar*
himmel tillbaka till sina drifVor, sina fjäll, och sina hedara ödsliga ro.
Sydtanuingen äter, som första gången besöker det inre Finlands
mäktiga furuskogar, känner sig vid deras anblick allvarligt, nästan sorgset stämd
icke saknaden af den saftiga grönska, den yppiga färgprakt, hvarmed södern:
skogar prunka och som Finlands lffftrlti sä svagt efterhärma; icke den starka
skuggan och den stundrim fuktiga kylan under barrgrenarna framkalla ho
honom denna ofrivilliga, känsla. Tystnaden är det som stämmer hans sinn
till allvar, odemarfcena högtidliga stillhet pä engäng tjusar och förfärar
honom. Det är icke här han återfinner Tysklands och Frankrikes lifliga jagt
parker, der en fågel pä hrarje gren. ett villebråd i hvarjc buske locka den
resandes uppmärksamhet och jägarens lod. Här, der naturen ieke bär ett drag
af löje på sitt majestätiska anlete, försmår hnn äfven att jollra med
fiiglatun-gor, och sjelfva vilddjuren tyckas sky alt med sina läten störa hennes stumma,
men uttrycksfulla lugn.
Nio månader af året varar en sådan naturens stumhet. Under denna
tid hör vandraren i skogarna endast stundom cn roflSgels skrän eller
vargar-nes ljut, medan här oeh der cn tjäder uppflyger ur löfskogen eller en
hukande räf smyger sig fram mellan stubbarna af sveden. Men under de trp
månader, dä lifvet i norden vaknar ur sin vinlerdvala, frän medlet af April
intill medlet af Juli, — ljusets herrliga tid, då naturen icke mera vet af någon
natt, — dä llfvas äfven skogarnas enslighet, fågelsången upphör hvarken natt
eller dag, och flykta äfven inga skaror af hjortar for kopplets skalt, så finns
väl ingen löfpark sä liten, att den ej genomströvas af haren och ingen
skogssjö så borlgiimd, att Icke ett par flyttande änder der sökt en fristad.
Äfven Djurriket i Finland är öfverhufvnd, och med undantag af
in-sekfenie, fot ligt pä arter. Mindre bestämdt till sina gränser, än vexf riket,
äger det äfven en mindre markerad egendomlighet. Finlands djur lillhöra hela
norden och de ilesla återfinnas i nästan alla vcrldslrakter under lika
temperatur. Med undanlag af renen, sotu icke trifves vild nedanom Öfver-Torueä,
delphlnen, som visar sig i de Åländska fjärdarna, eidergåsen i norden och en
del fisk- och iuscktspecics, linnes det fä djurarter i Finland, som icke vistas
uti eller besöka alla breddgrader från den 50:de intill polcirkeln, och flera
ännu derutöfver. Flyttfåglarna infinna sig ärligen ännu i ÖfvcrTorncå, och
Ilera arter af gåssiägtet flytta upp till kusterna af ishafvet och dess clfvar, der
; de i otrolig myckenhet betacka stränderna oeh lä ta med ringa möda fånga sig.
; Främst bland ödemarkernas vilda befolkning står ”honnngstassen," ”sko-
! gens gyllne äpple,” den mod hundrade smekord nf Finnen hetsade björnen,
1 Jägarspjulet och lodet hnfva i scdnare tider kommit denne fruktade
skogsko-l nungs leder att betydligt glesna. Hans farligaste fiende har doek varit den
\ stigande odlingen, som alltmera inskränkt, hans område. Lik de ursprungliga
; bebyggarne af det land han bebor, har han slutligen nödgats draga sig allt
l längre åt norden, der ogenomträngliga vildmarker bjuda honom en
ti.lllykts-\ ort. Dock håller lan ännu i dag flera sydligare trakter af det inre landet
| tär, och årligen fällas ett stort antal björnar i Finland, ehuru utbetalda pris-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
