Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Qvenerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■*?>
Förglömt, som jag af Böcker T cl.
Thenne sköne auliqvitet;
»Såsom ci heller nys ha JiörC
Huru thé Qvinuor fordmn flirt
Krig hafva mot (lic Svenskes macktf
Mot Ryasar är sammalunda sagt.
Dock, enär under tidernas lopp alla spår af dessa q vitmor försvuoiw oeh icke
ens närmaste grannar visste något om den, rann det den tidens
krönikskrif-vare i hägeu, att väl rätteligen btott en i;vimin herrs kat öfver
nordländerna, oeh do stödde -sig dervid pä Romaren Taeitus, som vetat berätta om en
sådan qvinnoslyrelae i Svenskames grannskap. Och dermed dog sagan uin
qvinnolandet Kiiiåningom ul. ocb man började gissa alt hela misstaget
uppkommit af ljudlikheten mellan det isländska (fornsv miska) ordet q ven,
qvin-na, ocb Q vener, Kaimilaiset, elt finskt folk, so-nt bodde i Svcsrgss ocli
Finlands nordliga delar,
Desse QKener eller Kainulaiset voro af begynnelsen till burd ocli lynne
Karelare och härstammade frän Dvinaiiejjerna, äfven de. Tidigt hade
vandringslusten gripit deras håg, de hade dragit nordan- och veslannt samt
anlände lill Finlands ödemarker tidigare än de 0frige Karelarne och måhända
förr än Jemcrne, men sednare äu Lapparne, hvilka de lill en del lemuade t
söder om sig. Maanselkä låg i vägen för deras tåg, men när de väl klifvit
derffver, fann en del af dem rädiigast att stadna i Kajanauejdema: ocli
nuvarande Uleäborgs län, medan andra vadade öfver floderna inät Norrland och
ända framåt llelsingland, vid hvara norra gränser man fann dem i medlet af
S:e århundradet. Öfver vida rymder sträckte sig deras omväde; som dess
gränser angifvas Helsingland, Finnmarken, der Lappar »Irtjfvade, Kölen och
Finland. Man talade den tiden om östra och vestra Quenland, In armed
ftir-stodos nuvarande Öster- oeh Vosterbotteu, och dä Qveuerne sålunda oraslBto
Bottniska vikens hjessa nordantill, kallade man detta baf Qvenersjön. Om
Qveneraes land sade nian ock, att der funnos mellan bergen stora sjöar med
sött ratteil, till hvilka invånarne buro siua lätta båtar Öfver land, hvarefter de
foro att härja hos Norrmännen, Dessa försummade ej att besvara besöken,
och hvein täljer alla de förbittrade strider, hvilka der mellan fjällen och _
forsarna fordom kämpats! Omkring Sr 750, medan Sigurd Ring var konung i
Sverige, gjorde Qveuerne, i förening med sina bröder Karelarne, ett infall i
31 <*-
i detta land och restkusten af Östersjön Mödite mången gäng för deras biiij-
S niligar. Men ieke länge varade brodersämjan ined Karelarne. Tvister upp-
; stodo. ömsesidig rofgirighet lockade till plundriiigstug, ocb sä inträffade livad
S Norrmännen veta berätta, att Qreiiernes konung Faravid — Norrmännen I sina
i sagor räkna ej sä noga ined namn oeh konunga-titlar — ar 876 inbjöd käm-
S pen Thorolfj att bistä honom och hans folk mot do härjande Karelarne. Det
; var första gihigcn i liden man då säg ett vspenbrodcrskap mellan Skaudiua-
; ver och Finnar oeh det skedde vid samma lid som! dessa Skandinaver gruu-
j‘ dade ryska monarkin. Thorolf stötte med sina hundrade rustade män till Qvc-
; nernes här, som bestod af (rehundrade, förenade slogo de Karelarne och vun-
; no stort byte, hvarefter de följande året ånyo in föllo i Karelen, vinnande då,
? likasom förra gängen, stora ägodelar. Karelarne, säges det, gingo dem mau-
t häftigt till mötes, men allt vek för Norrmännens (ajiperbet, hvarfSre oek Tlio-
; rolf af bytet erhöll lika stor andel som konungen, och hvarje af Thorolfs män
5 Bka mycket soiu tvä af konungens män,
0
j Efterhand förminskades Qveuernes oror&de. Norrsska kolonister gingo
S österut öfver fjällen, Helsingame flyttade i allt större skaror uppåt
uorrmar->
J kerna ocli livad vapnen ieke förmått — att tränga de vilda haUstarriga
främ-! lingarne bort till deras egentliga hemländer, — det förmådde i tidernas längd
| den fredliga kolonisationen. För Qveuerne blef det nu ganska trängt pä
an-; dra sidan hafret; de flyttade undan och måste dock tidtals betala skall, I
S slutet af 13ie århundradet var af denna Fiunarnea första svenska eröfring
in-i tet qvar, förutom nägra flyktingars kojor i ensliga skogar, några finskt
ljudau-; dande namn här och der i bygderna oeh sagornas minnen, i hvilka det vilda
r folket frän fjällen ännu lefver. Från den tiden nödgades Qveuenie hälla till
j godo med Österbottens nordliga del, och Helaingamea iifvermak? blef så stor,
J att de gjorde anspråk pä landet allttalill Dleå sjö och elf. Vesterut bo likväl
S män af finsk härkomst äu i dag på andra sidan Torneå oeh Muonioelfvar, i
\ norr inpå Lapparnes område i talrika nybyggen, i söder intill Gamla Carleby,
’ Men de äkta Qvcnernes afkomlingar inskränka sig lill nägra fä socknar frän
’ Umeå till Paldamo ocli förlora sig der bland deras stamlörvandter Karelarne,
| Sä väldig skräck än Qvenernes namn injagat i den skandinaviska nor-
J den, så litet vet man doek om deras öden, seder och lynne. Visat är att de,
j efter lie re seklers söndring från Karelarne, val] behållit ett och annat
igen-5 käimtigt drag af dessa, men än flera skiljaktiga och egenartade. Till det yt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
