Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Finska Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
pä andra smaklöa. Tack vare de los alla gnrdars liekor sä välkomna
-,I,auk-ka Kyssarna,, och köpmännen, som slumpa St dem sitt Liibska kram, grannlåt
tryter Icke engäng der burken blandas 1 brödet, ocli anblicken af deu, cn
söndag- sommartid, frän landskyrkan återvändande menuiskoskaran är genom gin
brokighet fiir en resande den angenämaste diversion.
Seder och bruk förändras ined tiderna, lekar ocli högtider byta form;
mycket, som fordom var allmänt, (rälas nu slumpvis borta i gömda
skogsbygder, ocli det mesta, som St del hållet kan kallas finsk egenhet, skall
lämpligare föras under landskapernas rubriker. Bland de vanor, som aro på
en-gäug uråldriga och ännu mycket i bruk, är seden att fria genom talinaii.
Högt prisas lians anseende t 15:de runan af Kalevala; lians fina gördel, viifd
af solens oeh mänens döttrar, bans bläa vadmalsrock, hans flätade skägg, hans
gvllne lockar, hans guldprydda mössa, allt förherrligas hos honoin, som „ visar
vägen åt byns sällhet.,, Lika präktig beskrifves brudtärnan; sängen i sin
oskuld liknar hennes hufvudbonml vid en spels af molnet oeh hennes nätta
skor vid gässen pä en valtenroska. Vid lirölluppet bör nu, som förr,
undfägnaden vara öfverflödig; dans är en nyare upplinnig. Finnen, lik andra
dogmatiska naturer, går merandela till öfvermätt, när lian faller ur de vanliga
lakarna oeh slår sig lös ät nägot håll. lian och bans flickor dansa derfiire
o måttligt, när de engång börja; i flera dygn fortfara gästabuden. — De döda
jordades fordom, Iroiigen med samma bruk som hos Eslerne. Kalevala Ȋger
blott, att den döda „lades i mullen.,, Utan särdeles porap ske nu
begrafniu-garna; granriset spelar dervid sin betydelsefulla roll alt med skogens friska
doft dolja närvaron af det förskräckliga. Karlarnas sorgilrägl är densama som
helgdagsdrägten, grått eller blått vadmal; qviunorna bära avart bnmbasin ocb
hvita kambricksdukar. — Julen liar sina halmtäckta golf, sina lekar, sina
väl-fäguader, sin kappäkning om julmorgonen och sin vackra sed alt utsätta ät
sparfvarna en etröskad halmkäifve. Fet-tisdsgen har sin lläskmat, kälk- och
skidåkning, för att fä långt lin. Midsommardagen har öfverallt siua sirligt
prydda majstänger, sina konstgjorda löfsalår, och natten förut lysa i hela
södra och medlersia Finland från hvarje kulle, hvarje liten bergsklack vi dl
omkring i bygderna otaliga eldar, kokkor kallade, eu den vackraste syn i den
stilla ljusa nallen med dess späda sommargrönska. Allhelgonadagen (Kekri)
är i östra Finland en stor högtid, hvarom pä sitt ställe närmare, likasom
äfven om landets brukliga lekar.
All naturreligion leder sin upprinnelse af fruktan. Askans majestätiska
dån, anblicken af himlens ljungeldar, dein ingen kan undvika, leder så
naturligt (ill tanken på menniskans litenhet och högre väsendens tillvaro,
mäktigare än bon, att äfven den finske Jutnalas, Guds, namn ulan allt tvifvel
uppkommit af ordet jumaukset, soin betyder åskdunder. Deraf att Jumalas
namn återfinnes hos alla folk af finsk slam, liar man velat sluta, att Finnarne
före stammens sönderfallande ägt om tillvaron af en enda Gud en
föreställning, som sedan galt förlorad*); visst är all denna föreställning, om den
runnits, var ganska sinnlig. Finnens Jumula var ett okäudt, elt osynligt väsende,
som lefde i molnen oeh derifrän lät siua åskor dundra, sina blixtar ljunga samt
årstider och väderlek omskifta i verlden. Himlen (tai vas, af det nu försvunna
primitiv-et tai, förmå) var i hans tanke en vidlyftig bvgnad med ett (stundom
6 till !); kapparlock eller tak, p! hvilket Gud uppsteg för att hvila om
nätterna, när solen (ursprung!. päivä af pää, liufvud, således Guds hufvud}
ned-gåtl. Nattens inörker uppkom dä derigenom att locket var tillslutet, som pä
en kista, hvarigenom Gud (solen) kom alt blifva ulan före. Undertiden hade
Gud nedstigit utfor randen af locket, hvarföre. dä locket om morgonen
öppnades, solen åter befann sig på sin uppgångspuukt.
Men Finnen var en grundlig man, han nöjde sig ej att befrakta verlden
blott, han ville känna dess upp ho f. Om detta hade lian tvenne skilda myther.
Den ena, pä engäng mera barnslig och storartad, låter Wäinämöiueii dana
verlden af ett ägg (se sid. 23)»*), men liter tillika Lappen, WäiaSli,
Kalevala, hafvet, örnen, jernel, (rådet, bågen och pilarna m.m. exsistera före
skapelsen, bvarföre idén om verldsäggct anses lånad utifrån. Mera genuin är den
rnyth, som låter naturens döttrar (luoiiimn ty tö t, luonottaret, äfven
el ne t ten em ät, gnmdämnenas mödrar) vara uppllof lill verlden och dess
företeelser, en föreställning, som återkommer spridd pä otaliga ställen i Ka-
*} Denna mening hyser Lönnrot (U:fors Morgonbt. 1834 N:o 50) och jeniväl
Caj an (Suonien Historia sid. 56), h vare mot Rein {Snomi 1844 s. 236 ff.)
utreder, att begreppet om en allmän skapare, Lnoja, icke hunnit hos ds hedniske
Finnarne utveckla sig.
**} Såsom enriosum kan anmärkas, att denna myth I största skala genomför den i
phyaiologin nu så berömda cell-läran och omns »ivnm ex ovo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
