Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Finska Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 <**-
efter diverse spottande, med venstra hälen äter faattrycka dem på sina
ställen i jordeu. Soinlige loiht ia t låta patienten simma i en ström, aom flyter mot
norden eller dricka derur samt bortskaffa kärlet öfver venstra axeln, Andra
låta honom midsommarnatten vältra sig i daggen pä en kyrkogård eller tidigt
om morgonen gä tre eller nio gånger mot solen kring en kyrka. Andra andas
pä det sjuka, stället, andra äter beatryka det under läsning med tiunändan o,
s, v. Äfven yttre läkemedel använda loihtiat ej sällan med framg&ng och
stundom företaga de sin. kur ehuru, den sjuke vistas pä eu annan art, endast
de äga nngot af lians kläder eller öfriga persedlar.
Hvad tidena högdragna upplysning kallar vidskepelse, skrock, är
någonting sednare och ringare, än den gamla mäktiga magin, och har uppkommit,
sedan kristendomen tillintetgjort fiedendomens tro, utan att ännu tillfyllest
hafva utrotat rädslan för det grafmörker, som ständigt hotar att nppsvälja
menniskans korta Iefhadsdag. Så sönderföll äfven den finska trollvisheten
under tidernas lopp i en mängd amä vidskepelser, hvilka allt ännu gä och
gälla Öfverallt i bygderna, doek i de inre mera. Gossen, som kastar i källan
en kopparslant eller en na!, husmodren, som ännu stundom läser sina ord vid
boskapens törsta utsläppande om våren, (änka säkerligen ieke uppå, att denna
giifva. dessa ord i forntiden voro offer och bön, således en gudadyrkan.
Ingenting är också erbarmligare, äu det i finska knstnejderna gängse
skrocket. Men äfven för den mörkare, den mäktigare trollvisheten skall Finnen,
oaktadt all inpluggad upplysning, sannolikt alltid behälla en afgjord böjelse;
att fullt utrota denna, voro måhända att förändra nalionalkarakteren, och
hellre äu detta, mS man nöja sig att reglera, göra oskadligt livad man ej formar
till fullo undertrycka.
Alla folkslag älska i mer eller mindre grad musikens välljud, sängens
behag och diktens målningar, det heliga språk, pä hvilket menniakohjertat
uttalar sin smärta oeh sin fröjd bättre än i de ord, dem förståndet danar för
det dagliga lifvets behofver. Den olikhet ligger likväl i folkena lynnen, att
några företrädesvis älska välljudet ä sången, det egentligen musikaliska,
medan andra mera dragas till det sinnrika i sjelfva dikten, uttryckt i diktens
ord. Finnen älskar sängen så högt som något annat folk, men han hör till de
sednare lynnena, till dem, sein gifva orden företrädet framför musiken. Hans
sånger, i synnerhet de äldre, utmärka sig genom en förvånande rikedom pä
} snillrika tankar, behagfulla vändningar och de finaste, IjufVaste nyanseringar
j af sorg, glädje oeh alla inenskliga känslor, men ock genom en lika förvänan-
; de fattigdom på egentlig melodi. Den gamla i tvenne strofer delade runoine-
S lodin är bekant för sin ytterliga enkelhet; tagen i g moll, går den icke öfver
| d och icke under fias, och rör sig alltså pä ett område af ölj toner, motsva-
; rande tonomfänget af den femsträugade kantele. De spridda, stundom ganska
5 sköna och innerliga inhemska melodier, inan nu hör sjungas af folket, datera
% sig fräu en sednare tid, oeh äfven i dem upptäcker man, vid jeinförelsen med
; aveiska och audra folkmelodier, en intagande enkelhet, så att säga en oskuld
; i sjelfva välljudet, hvilken gär till hjertat. Runeberg har anmärkt den fint
J nyanserade olikheten mellan melodier, som födas på kustbebyggarens läppar
{ och likasom inandas hafvets raskare brus, samt de, hvilka förljufva skogarnas
; enslighet oeh uppstå likasom ur naturens eget bjerla på spegelstranden af en
f furukransad insjövik. I sjelfva verket kan genljudet af skogens enformiga
5 stilla ljus i de finska melodierna icke misskännas, och det är först pä knster-
| 11a en större mångfald 1 toner, förenad) med större ytlighet i nppfatliiingen,
J låtit höra sig i sednare tider.
Ser man äter pä det som i den finska sången är hnfvndsak, pä orden,
’$ sä finner inan, jeinte spär till dramatiska framställningar *], fyra arter af dik-
% ten i Finland. Äldst är måhända loihto-runo, trollsången, byars karakter
| nyss ofvanför skildrades, Laulu-runo, visan, den lyriska sängen, och
! k er 10 111 a-r u n 0, den episka, gä troligen lika högt tipp i forntiden**), men
% ’ nyare tider exsisterar dan sednare nästan endast som tradition, dä deremot
| den förra evigt skall blifva ett uttryck for hjertats saknad och hopp. Virai-
» ruao, den didaktiska poesin, har först i en nyare period söndrat sig frän de
% båda nästföregående, i hvilka den fordom såsom beståndsdel ingick. Dess
J prosaiska form, som också är den lämpligare för eu framställning, der för-
; ståndet är det herrskande, återfinnes i de öfverallt i det inre Finland högst
I talrika sana-laskut, ordspräken, hvanned Finnen ofta pä det mest trät-
£ * ■■ *
j *) Sådana äro liera bröltoppssåoger, delar af 38:de runan i Kalevala samt några
£ ny.irf försök. -
% **} Uumt (i det förträffligt skrifaa företalet till Kanteletar) anser visan äldst oeh
trollsången yngre; sina skäl har han ieke uttalat. Det synes likväl, som skulle
den finska magin hänvisa pi eu tid, sorn föregår den i runorna tvefaUt besjungna
t uppfinningen af Kantele.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
